Varför är jag intresserad av survivalism?

Allmänt prat som inte har en koppling till någon befintlig kategori.
Quaker
Inlägg: 11
Blev medlem: 28 dec 2019 10:51

Varför är jag intresserad av survivalism?

Inlägg av Quaker »

Varför är jag intresserad av survivalism? Det är en fråga som jag frågat mig flera gånger den sista tiden, och jag tror jag har kommit fram till svaret..

Jag är medelålders, lever ett ordnat liv mitt i ekorrhjulet, i mellanmjölkslandet nummer 1, Sverige. Jag har allt och lite till, jag lever ett liv helt utan risker, och helt utan krav på mig. Jag går till mitt jobb och sitter där i 8h, därefter kommer jag hem och sitter där några timmar innan jag lägger mig för att sova.

Pengarna jag drar in täcker mer än väl mina utgifter, skulle jag bli arbetslös så har jag först a-kassa och sedan socialbidrag. Skulle jag bli helförlamad eller dement så kommer samhället att placera mig på ett vårdboende och sondmata mig. Min familj skulle oavsett vad som händer få hjälp av samhället, mina försäkringar osv. och förmodligen klara sig nästan lika bra utan mig. Jag vaknar varje morgon med en känsla av att leva i en madrasserad cell.

Jag drömmer om en värld där man måste anstränga sig dagligen, vara uppfinningsrik och använda sig av sina vänner och familjemedlemmar. Där händighet, uppfinningsrikedom och hårt arbete är sådant som värderas. En värld där man lever med verkliga hot och risker, där alla måste samarbeta för att klara av dagen. Ett samhälle där alla behövs, även äldre och sjuka som tex får passa barnen när dom andra är ute och försöker försörja dom andra, istället för som idag spendera hela sitt liv med att vänta på när bingolotto ska visas.

Kanske är jag bara i en medelålderskris och borde skaffa en tupé köpa en Mazda Miata, vad tror ni?
Användarens profilbild
Daltorpet
Inlägg: 813
Blev medlem: 06 maj 2019 01:40

Re: Varför är jag intresserad av survivalism?

Inlägg av Daltorpet »

Kul tråd! Jag känner igen mig mycket i det du skriver även om det skiljer sig lite i livet med tex familj och bra arbete osv. Jag var (och är väl iofs) fast i ekorrhjulet och upplevde samma saker om meningslöshet och hopplöshet. Jag hade ett bra betalt arbete, fin lägenhet och många ytliga bekanta. Varje dag, varje helg och varje semester var den andra lik.

Det sög musten ur en totalt och jag kräks på när jag tänker tillbaka på det. Deprimerad och sjukskriven med självmordstankar. Inget spelade egentligen någon roll på riktigt.

Iaf jag sa upp mig från jobbet, sålde lägenheten och klippte banden till de ytliga bekanta. Med pengarna från lägenheten köpte jag en liten gård utan el och rinnande vatten, tog ett lagerjobb på timme och jobbade bara så mycket som jag behövde och fyllde dagarna med saker som: införskaffandet av ved, vatten, renoverade torpet, lador och förråd. Jag var mycket ute i skogen och jagade, fiskade, högg/röjde. Det var tufft i början men jag var bra lycklig varje dag och varje förbättring jag gjorde gav mig mer självförtroende.

Känslan att veta att har jag ingen ved så kommer jag att frysa ihjäl, det går inte att bara skruva på ett element. Känslan av bära in vatten från bäcken, brunnen och veta att om jag inte gjorde det så skulle jag vara törstig. Det blev som att jag var kung över mitt liv och min plätt på något vis. Allteftersom tiden gick började jag testa nya saker som att bygga rökar, odla och hålla mindre djur för mat så att jag skulle behöva ta mig in till samhället så ytterst lite som bara möjligt. För varje sak jag lyckades med blev jag lyckligare och starkare i mig själv. Friskare rent fysiskt också.

Tiden gick och jag fick bättre kontakt med familjen och nära vänner, vissa av dem gjorde samma resa som jag och upplever samma sak. Jag träffade en tjej som kom att bli min fru och vi har för det mesta samma synsätt på livet.

Idag är vi inte fullt lika extrema utan vi har börjat återgå lugnt till ett mer hållbart liv i samhället och situationen som råder. Vi arbetar 25-50% träffar vänner och går ibland ut och äter. Vi har mobiler, Internet osv. Livet känns så mycket mer meningsfullt när man själv styr över sin tid.

Jag tror att det mesta bygger på att man löser viktiga uppgifter själv. Tex jag skulle kunna köpa en färdigslaktad kanin på Ica mot att arbeta två timmar, köpa 1m3 ved mot att arbeta tre timmar, köpa 10l vatten mot arbeta en timme osv men det skänker mig inte lyckan av att känna mig meningsfull. Det går till viss mån att lösa det mesta själv sen finns det ju lagar och regler som tvingar oss att betala iaf så helt undan blir det svårt att vara.

Måste också säga att jag hade en del erfarenhet innan av det livet iom livet på en gård hos föräldrarna och ett stort intresse för friluftsliv och självhushållning så det kanske färgat det lite.

Iaf long story short: Jag gillar survivalism just för konceptet att klara sig själv. Jag tror att många människor skulle må bättre av det. Kanske inte i början men gradvis och allteftersom. Min dröm hade varit att få leva i ett litet samhälle med familj, släkt och vänner med många mil till närmaste utomstående. Kanske i Alaska eller Sibirien. Men det är som sagt bara en dröm jag tror jag har det så bra som jag kan ha det just nu.
"Det är ingen dålig sak, att fira ett enkelt liv"
J.R.R Tolkien
Ursus

Re: Varför är jag intresserad av survivalism?

Inlägg av Ursus »

Uppvuxen på landet med allt vad det innebär. Som pojke var jakt, fiske, bär, skidor, skog och dylikt en naturlig del av allt. Fick min första kniv på dagis eller lekskolan, om jag minns rätt. Föräldrarna har alltid varit någon form av "sunt-föruft-preppers" utan att riktigt veta om det. Dvs. full frys, några dunkar bensin hemma, ordnad ekonomi, sparsamhet. Så en känsla av att kunna ta hand om sig själv har väl alltid legat högt så länge jag kan minnas. Har aldrig varit en sportfåne, utan snarare tvärtom. Läst mycket, fått goda betyg, utvecklat ett enligt min åsikt ganska hyggligt intellekt. Jämfört med ett genomsnittligt WT med högsta intresse i fotboll och öl så har jag helt klart haft en mer pessimistisk och analyserande världssyn sedan unga år.

Intresset för överlevnad specifikt började i kanske elvaårsåldern. Är något av en bokmal, som sagt, och en dag på det lokala biblioteket dök klassikern "överlevnadshandboken" upp framför mina ögon på en hylla. Bladade i den där och då, blev betuttad, lånade hem exemplaret och på den resan är jag fortfarande. Sedan dess har jag blivit en överlevnads/bushcrafts/friluftsentusiast med många solonätter i skog och mark, även fast jag fortfarande av okända orsaker sover dåligt första natten i bushen.

Survivalism som koncept dök upp via Wikipedia när jag var kring tjugo, strax efter lumpen (nu är jag 28). Hade inte hört talats om det begreppet innan, så började forska lite i ämnet och kände mig hemma. Beredskap inför eventuella kriser, stora som små. Tjaa, varför inte? Ju mer jag grottade ned mig i begreppet, desto mer insåg jag hur blind jag hade varit fram tills den punkten i mitt liv. Blind för de risker som omger oss, blind för hur känsligt samhället är på såväl lokal som global nivå. Insikten kom tillika snabbt att om något händer så kommer jag inte att kunna lita på någon annan än mig själv. Hittade i samband med detta till gamla Swedish Survivalist, där jag blev medlem 2012.

De finns de som påstår att vi lever i en fantasivärld. Att vi på något sätt tror att vi ska kunna klara oss när så många andra inte skulle göra det och kunna resa oss som någon slags postapokalyptisk fenix och börja bygga upp en ny värld. Men enligt mitt tänkande så lever vi alla i en fantasivärld; skillnaden är bara hur man tar sig an den och vad man får ut även om det inte går vägen.

Karriärsnubben som satsar allt på nå VD-posten om tjugo år lever i en fantasi om att kunna få makt, pengar och status och därefter är det bara glid. Sannolikt kommer han att snuvas av en mer hänsynslös jävel än han själv, och kommer att sluta upp i ett misslyckat äktenskap, enorma skulder och ett bortkastat liv.
Läkarstudentskan har kanske sett för mycket Greys Anatomy på TV och drömmer om vita rockar och dramatiska rusher till operationsbordet och lagom lyckliga bitterljuva slut på arbetsdagen. När de sedan står där med fingret uppe i röven på en åttioårig gubbe med förstorad prostata lär de fundera vad de har gett sig in på.
Den aspirerande musikern vill stå på stora scenen och kunna leva på ackord och rytm. Denna väg är dock väldigt få förunnade och efter många decenniers misslyckande kommer han att sitta där med gitarren i hand och slå några toner i dysterhet och undra varför det inte gick vägen.

Vi som preppers å andra sidan kan leva upp till våra aspirationer oavsett hur det går. En som är förberedd är förberedd, och står allt annat lika bättre till än de som inte gör det. Det är onekligt. Har du mat, har du vatten, har du fysik och pannben och bara vågar tänka tanken att det kan gå åt helvete så är du hästlängder framför de som lever i ekorrhjulet och fyller sina hem med smarta apparater som bara visar hur tomt kylskåpet faktiskt är och bläddrar fram nästa Netflixserie åt denne utan att vederbörande behöver tänka. Och händer inget? Ja, då är ingen skada skedd. Du har bara valt att tänka längre än en timme framåt i tiden, och det är alltid hedervärt. Du har lärt dig ovärderliga färdigheter som du kan föra vidare, du har kunnat leva på extrapriser, du har sannolikt fått motion och mental gymnastik. Det finns inget att ångra, så som jag ser det.
Användarens profilbild
vantohal
Inlägg: 232
Blev medlem: 19 jan 2020 20:30

Re: Varför är jag intresserad av survivalism?

Inlägg av vantohal »

Jag ser i min livstid hur samhället förändrats och jag tror att det kommer att helt kalas åt h-e.
Användarens profilbild
Charlie**
Inlägg: 1595
Blev medlem: 16 maj 2019 13:21
Ort: I skogen, vid bäcken från fjället

Re: Varför är jag intresserad av survivalism?

Inlägg av Charlie** »

Prepping/survivalism och självhushållning har intresserat mig sedan jag var liten, då jag fantiserade om att flytta permanent, till en fäbovall i skogen, som ägs av familjen och där jag tillbringade stora delar av sommarloven. Jag drömde ofta om att bosätt mig där permanent och odla potatis, ha en ko att mjölka, ha höns, jaga och fiska osv osv Jag blev ordentligt intresserad av historielektionerna i skolan då vi fick lära oss om hur man levde på stenåldern, som Robinson Cruse, något jag även praktiserade i kojan i skogen. Idén med "nödasken" som man lärde sig att organisera och sätta ihop som medlem i Fantomenklubben, steg mig åt huvudet och jag pillar fortfarande med min överlevnadssats efter 40 år.

Jag har även blivit påverkad av mina föräldrar som upplevde ransoneringen under beredskapstiden. Kalla kriget påverkade mig mycket eftersom jag är uppvuxen i en garnisonsort. Farsan jobbade på ett av stadens regementen. Allt handlade om "beredskap" och i telefonkatalogen fanns ett kapitel som hette "Om kriget kommer" där stod det vad man skulle göra om det blev krig och hur man skulle hantera strömavbrott med stearinljus, konserver och kampingkök, sova i sovsäckar inomhus, eller vad man skulle ha med sig vid en evakuering (en bug out bag alltså) Strömavbrott var otroligt spännande och mysigt de gånger det inträffade. Allt gick ju att lösa mycket enkelt och snabbt med det vi hade ...och familjen fick väldigt mycket tid att umgås med varandra utan störande moment som telefon, TV och radio.

Som student i en ort söderut blev livet ibland ganska spartanskt då man fick improvisera matlagning med det lilla man hade. Första månaden fixade jag mitt käk på mitt minitrangia, något som jag faktiskt tyckte var ganska kul och det gick ju ingen nöd på mig. Jag levde enkelt och billigt. Under denna tid började mina funderingar på hur jag skulle ta mig hem om någon kris eller krig skulle uppstå. Jag hade ju min krigsplaceringsorder med tåg/buss -biljetter och jag var fullt beslutsam att göra det som förväntades av mig. En dag fick jag ett brev på posten, där det stod att jag inte längre var krigsplacerad. Detta var under åren runt millennieskiftet då försvarsmakten och hela invasionsförsvaret helt lades i malpåse. Mitt liv mer eller mindre rämnade. Jag var inte betydelsefull längre, jag hade gjort mitt. Jag gick igenom en smärre livskris och jag upplevde att samhället som jag kände det, började få en otydligare bild och blev mer oförutsägbart. Nu började funderingarna på att ta mig hem vid en eventuell samhällskris ta fart på allvar. Vad var det minsta jag behövde för att ta mig hem? Packningen skulle vara så lätt och liten som möjligt och rymmas i min vardagsryggsäck, (en "Bug Out Bag" igen alltså) men jag visste inte då att det fanns ett ord för detta.

Jag visste heller inte att det fanns ett ord för sådana som mig. "Preppers" är ett ord jag lärt mig på senare år. Nu är prepping är inte en livsstil för mig, utan mer ett intresse. Jag kan där emot ställa om mig och mitt liv på mycket kort varsel om det skulle behövas. Jag har redan det som behövs vid Bug in och Bug out, som bränsleupplag, elverk, ved, gasol och käk. Denna utrustning är något jag inte har skaffat i preppingsyfte, utan något som jag använder för mina fritidsintressen, som till jakten och de dagar jag tillbringar i mitt fritidshus men jag vet också, att det jag har införskaffat, kan vara förutsättningen, för att på ett drägligt sätt, klara av att hantera en allvarligare samhällskris både för mig själv och nära och kära.

Jag har fortfarande ett stort förtroende för våra myndigheter att hantera kriser, då jag har arbetat i en statlig myndighet bl. a med att kartlägga samhällets försörjningsmöjligheter i kris och också övat krisscenarier. Det finns oerhört mycket kompetens och kunnande i myndigheterna och det finns genomarbetade planer och förberedelser att hantera dessa kriser. Desto mindre förtroende har jag för våra myndigheters och övriga samhällets politiska styrning. Det är där det största problemen finns. Politikerna är för fega att fatta snabba, viktiga och avgörande beslut. Man är så rädd att människor skall bli kränkta och ledsna. Mitt förtroende för vanliga Svenssons att hantera kriser är också väldigt lågt. Framför allt i många områden i storstäderna, där det finns ett stort antal människor som tar vardagen för given. Nu tror jag inte på någon total kalops av samhället men kriser kan bli långvariga och svåra, beroende på vad det är för kris och vad som sätter i gång krisen, samt under vilken årstid krisen inträffar.
“That rifle on the wall of the labourer's cottage or working class flat is the symbol of democracy. It is our job to see that it stays there.”
-George Orwell
Användarens profilbild
somvanligt
Inlägg: 264
Blev medlem: 13 maj 2019 22:11

Re: Varför är jag intresserad av survivalism?

Inlägg av somvanligt »

Jag tänkte att om det går illa så ska jag ha köpt mig om min familj tid med resurser och i förväg anskaffad information, kunskap och planer. Det är oansvarigt att inte ha något säkerhetstänk alls när man ansvarar för andra.

I övrigt tycker jag man gör klokt i att acceptera hur allt är och göra det bästa av situationen och nyttja alla de nöjen och bekvämligheter som står till buds. Att sträva efter att tjäna bra med pengar är positivt.
Vänligen observera: Misshandeln kommer fortsätta tills moralen förbättras.
Skriv svar

Återgå till "Ljugarbänken"