Jag medger: Jag är rädd. Hur hantera?

[Ursus]

Enligt rubrik.

Börjar känna mig väldigt bekymrad av allt detta. USA börjar vara bortom kontroll, Spanien och Italien är i kaos, Kina underrapporterar troligt, Sverige är på god väg att bli djupt nergrävd i skiten. Har nu även sjukfrånvarande kollegor som rapporterar suspekta coronaliknande symptom, men jobbet måste likväl gås till på måndag... Känner mig faktiskt riktigt uppgiven.

Jag har vissa åkommor, precis som de flesta, och vet inte om jag är i riskzon eller ej. Testning verkar ju vara obefintligt. Och lik förbannat så får jag konstiga andra symptom precis nu under coronakrisen som inte ger sig. Till vårdcentralen törs man inte. Lär komma därifrån med värre sjukdom.

Detta börjar utvecklas till regelrätt paranoia. Vad vågar man göra? Hur ska man tänka? Vad är tillräckliga åtgärder, vad är för mycket?

Av allt som mänskligheten skulle drabbas av så blev det en extremt virulent pandemi. Ett av de svåraste hoten att skydda sig mot. Hur hanterar ni all denna osäkerhet?

[bastard]

bryr mig inte så mycket, det hjälper

minska dina egna risker till den grad du känner dig konfortabel, men har du snuva så ska du ju stanna hemma...

[Ursus]

bryr mig inte så mycket, det hjälper

minska dina egna risker till den grad du känner dig konfortabel, men har du snuva så ska du ju stanna hemma...

Försöker minska riskerna så gott det går, men känns svårt... Bor i lägga med sex andra hushåll och jobbar med 150 andra på arbetet. Om droppsmitta är den drivande smittovägen är det kinkigt med hostningar och nysningar. Jobb hemifrån kan min arbetsgivare inte erbjuda, för många program som inte går att köra på distans

Men du har helt rätt, att försöka att inte bry sig är nog en bra ingång. Men det är också en svår balans, vill följa med i nyheterna och se hur det utvecklas men det tynger också...

[bastard]

vad kan du göra på jobbet för att isolera dig?

finns det utrymmen som du kan hm, okupera, kan du så gör det

om det är öppet kontorslandskap så
militär gasmask
taggtråd och ett par truppmina 12 gör att man får lite mera distans till sina medarbetare

[peppar]

Det går i vågor.

Jag är inte i någon egentlig riskgrupp men står väl på randen i ett par avseenden. Jag har betraktat spridningen med en avpersonifierad nyfikenhet och en del analytiskt intresse, tittat på det matematiskt och anpassat ekvationer. Jag har pratat med anhöriga och gett viss hjälp men i huvudsak betraktat det som sker med distanserad uppmärksamhet.

Jag följer, lite överdrivet, nyhetsrapporteringen av virusets härjningar. Ena stunden är jag nöjd med mina förberedelser, andra är jag förskräckt över dess framfart. Egentligen har jag inte varit orolig för mig själv eller mina barn.

Trots mina egna beräkningar, trots att jag vet att vi är i början av det som kommer att bli jobbigt, trots att jag vet att - om inget fint händer - den verkliga krisen börjar om någon eller några veckor, kanske en månad eller två, blir det personligt och svårt att värja sig mot när dödstalen böjar stiga, jobbet hänger löst och en vanlig vårförkylning med lite pollenallergi medför torrhosta och tryck över bröstet.

Jag och frun är isolerade på landet, vi beställer mat över nätet och hämtar den vid utlämningsdörren på den lokala ICA-butiken. Vi gör enstaka ärenden till specifika butiker för att plocka upp utrustning för hemarbete eller odling så när hostan rasslar, inte svårt men irriterande, undrar jag om vi plockat upp något när vi varit "i stan".

Mest rädd är jag att mina odödliga utflugna barn ska drabbas och drabbas vid ett tillfälle när vården inte räcker till, när triagen bedömer deras probem som för stora och de förloras. Rädd är jag också för att döden, när den kommer oavsett om det är nu eller om 30 år, ska vara plågsam.

Hur hanterar jag det? En blandning av defaitism (det som sker sker) och acceptans (shit happens - jag ska göra det bästa av det) samt skräck. Sen en portion av "Folk har dött i alla tider, detta är inget nytt." blandat med "Jag har haft ett ok liv, att lämna festen när den är på topp är rätt schysst."... ...och skräck.

[Tomtemor1]

Det går i vågor.

Jag är inte i någon egentlig riskgrupp men står väl på randen i ett par avseenden. Jag har betraktat spridningen med en avpersonifierad nyfikenhet och en del analytiskt intresse, tittat på det matematiskt och anpassat ekvationer. Jag har pratat med anhöriga och gett viss hjälp men i huvudsak betraktat det som sker med distanserad uppmärksamhet.

Jag följer, lite överdrivet, nyhetsrapporteringen av virusets härjningar. Ena stunden är jag nöjd med mina förberedelser, andra är jag förskräckt över dess framfart. Egentligen har jag inte varit orolig för mig själv eller mina barn.

Trots mina egna beräkningar, trots att jag vet att vi är i början av det som kommer att bli jobbigt, trots att jag vet att - om inget fint händer - den verkliga krisen börjar om någon eller några veckor, kanske en månad eller två, blir det personligt och svårt att värja sig mot när dödstalen böjar stiga, jobbet hänger löst och en vanlig vårförkylning med lite pollenallergi medför torrhosta och tryck över bröstet.

Jag och frun är isolerade på landet, vi beställer mat över nätet och hämtar den vid utlämningsdörren på den lokala ICA-butiken. Vi gör enstaka ärenden till specifika butiker för att plocka upp utrustning för hemarbete eller odling så när hostan rasslar, inte svårt men irriterande, undrar jag om vi plockat upp något när vi varit "i stan".

Mest rädd är jag att mina odödliga utflugna barn ska drabbas och drabbas vid ett tillfälle när vården inte räcker till, när triagen bedömer deras probem som för stora och de förloras. Rädd är jag också för att döden, när den kommer oavsett om det är nu eller om 30 år, ska vara plågsam.

Hur hanterar jag det? En blandning av defaitism (det som sker sker) och acceptans (shit happens - jag ska göra det bästa av det) samt skräck. Sen en portion av "Folk har dött i alla tider, detta är inget nytt." blandat med "Jag har haft ett ok liv, att lämna festen när den är på topp är rätt schysst."... ...och skräck.

Försök att komma ihåg att unga friska klarar infektionen utan problem i det allra flesta fall, vi har också utflugna barn med odödlighetssyndromet så jag känner med dig dock

[Parabellum]

Bastards sista förslag är helt rimligt tycker jag, taggtråd och truppminor modell 12 bör bli en mänsklig rättighet.
Skämt åsido!
Jag tycker du skall ta och prata med din chef om detta, då det är din hälsa och välbefinnande det handlar om.
Detta är en extrem situation och din arbetsmiljö är viktig.
Personligen så har jag en rätt avslappnad inställning till detta, men inser allvaret i vad som händer.
Jag har levt ett bra liv med mycket synder samt fått en fantastisk gå son som säkerligen överlever detta. Jag är tillfreds på de flesta planen!
Min oro i detta är min gamla mor och mina svärföräldrar faktiskt!?
Detta är rätt märkligt, då de är 80+ och har inte många år kvar rent statistiskt, men det är de jag är orolig över.
En sak som kanske skulle kunna hjälpa dig att slappna av lite, är att bara uppdatera dig om läget via preppad.se
Det som skrivs här inne är rätt balanserat och det akuta skrivs det fort om.
Sköt om dig Ursus!

[xsive]

Känner att jag gjort vad jag kan förutom att helt lämna arbetet.
Arbetar 80-90% hemifrån vilket uppmuntras av företaget som är livrädd att få spridning inom produktion.
Enbart matinköp en gång i veckan på tider med lite folk och med engångshandskar och munskydd.
Något överdrivet följande av nyheter och smittostatistik plus egna trendanalyser osv är ett sätt jag hanterar det på.
BBC eller CNN oftast på tv i bakgrunden när jag arbetar.

Smittan finns i kommunen och även dödsfall. Bor inte i tätort och här ute kan vi röra oss fritt.
För några veckor sen tänkte jag att det var gränsen för fullständig bug-in med första dödsfallet men har inte tagit det steget.
Har väl accepterat att det inte hjälper oroa sig.
Därmed så accepterar jag återstående risk för smitta och risken att jag möjligen kan bli svårt sjuk. Eller dö.
Lite på samma sätt som man accepterar risken när man sätter sig i bilen för att köra långt i taskigt väder.
Man gör vad man kan även där med säkerhetsbälte osv. Inte en jämförbar situation riskmässigt men samma princip.

Jag har helt enkelt kommit till ro med den generellt höjda risknivån.
Men situationen kan såklart omvärderas...

Föräldrar är båda 80 plussare. Har pratat med min far som envist vägrar isolera sig maximalt. Han tycker helt inte det är värt sitta inne i tre
månader av återstoden av sitt liv och det får jag acceptera. Från min mor fick jag ett brev häromdagen med massa foton från när jag var liten
med referens till att dom höll på att döds-städa. Generellt verkar dom acceptera hur nu ödets tärning råkar hamna.

[bastard]

en sak man kan prova är att skita i nyheterna under en tid, helt

kolla sedan bakåt och fundera på vad i dom nyheterna du skulle haft nytta av , egenteligen

99.9% av det som sägs i nyheterna kommer du inte ha nytta av, antigen berör det inte dig, eller så kan du ändfå inte göra något åt det

eller lyssna på radionyheter en gång per dag, , en kort en, händer det något alldeles extra så kommer det med där

[maskros]

eller lyssna på radionyheter en gång per dag, , en kort en, händer det något alldeles extra så kommer det med där