Vissa saker trycker på mina knappar mer än de gör för andra. En sådan sak är att söka eliminiera mothugg genom att porträttera sakfrågan som mer svartvit än den är, att porträttera det du är emot som värre än det är. Ett samtida exempel på detta är att kalla främlingsfientlighet för rasism. Främlingsfientlighet finns viss förståelse för medans rasism bara anses obestridligt fel, så därför kallar vänstern alla meningsmotståndare för rasister när de inte vill bli motsagda i en migrationsfråga. ”Ekorrhjulet” är ett sådant exempel jag ser dyka upp i denna tråd och denna typ av diskussioner även om vissa använder uttrycket utan att mena något illa. Ett ekorrhjul kan nog alla hålla med om leder inte till någonting uppbyggande (utöver bättre fysisk hälsa vilket paradoxalt nog är en oändligt positiv och stor sak). Ett ekorrhjul är menlöst och därför själsligt dödande. Lever man i ett ”ekorrhjul” så gör man alltså fel. Vissa som är missnöjda med sitt liv kallar stora gemensamma nämnare för de flesta människors liv: att förvärvsarbeta, åka hem, ta hand om barnen, betala av sina lån, repetera – för ”ekorrhjulet”. Detta för att dra ner alla med samma gemensamma nämnare i sitt svarta hål av missnöje för man vill ju inte sitta där ensam. Sitta ensam i ett svart hål gör ju bara förlorare och en ensam förlorare vill man inte vara. Men betänk att många trivs med det livet, det är bara inte något man vill säga högt eftersom idealet är att alla ska sträva efter något som diffrentierar en från "den grå massan" (till skillnad från den färgsprakande massan). När man inte gör ”som alla andra” så vinner man i tävlingen Bästa Livet.
När jag skriver att alla har ett val och många har valt sitt, låt oss kalla det för ”gå mot toppen marschen”-liv för det är precis samma som ett ekorrhjul men i positiv anda, så betyder det ändå inte säkert att allt är bra. Kanske var man tvungen att välja mellan dåliga alternativ och man har bara en tidslinje, det går inte backa till förra vägskälet när man väl tror sig ha en bättre karta. Så därför går man på vad man bedömde var den minde dåliga stigen. Vi gör så gott vi kan med vad vi har och det finns alltid fördelar med våra val, annars hade vi valt något annat. Är man tjock och i dålig hälsa så var det iallafall soft att ha suttit i soffan och käkat chips. Kom ihåg det. Jag såg på youtube om en gubbe i Australien som struntade i allt och surfade på dagarna. Så bodde han i en fuktig grotta med ingenting också och hankade sig fram med ströjobb för att iallafall överleva. Han var jättelycklig sas det men trots att det var var fritt fram för alla att ge sig på samma livsstil så var han rätt ensam om den ändå. Folk väljer bort hans livsstil och det är inte svårt att förstå varför. Så många fler väljer Gå Mot Toppen Marschen.
Men alla behöver balans såklart. Och därför ser vi nu kontorsarbetande delta i Tough Viking för de har hamnat så långt bort från vad vi en gång var att de nu vill kräla i lera någon gång iallafall för att känna sig levande (även kallat "utmanade"). Det är samma sak med folk som aldrig sysslat med uthållighetsträning som plötsligt ska åka Vasaloppet och andra långlopp. Själv är jag med i hemvärnet så för mig räcker det med att vi måste gruppera i dungen i ösregn så jag avstår Tough Viking. Särskilt med tanke på att Tough Viking inte gör någon nytta utöver att boosta sitt ego. Är man med i hemvärnet gör man ju något vettigt iallafall.
Ett annat ord tillkommet för att förakta de som inte söker vara unika är att ”löneslava”. Hur tror ni det gick till för några hundra år sen? Alla då levande hade älskat vårat så kallade löneslaveri för det är inget slaveri överhuvudtaget. Det är bara ett levnadssätt som ses ner på av de som inte (längre?) trivs i det eller de som vill vinna Bästa Livet tävlingen som kräver att man är ”unik”. Återigen: alla är inte missnöjda med samma situation bara för att du är det.
Jag skrev även att jag ser ner på de som inte tidigt funderat på vad som är meningsfullt och prioriterat. Detta eftersom det är viktigare än någonsin. För ju mer kontroll alla har över sitt livsöde, ju mer information vi har, ju mer betydelsefullt blir det att att fundera över rätt väg i tid. Vi har ju så många vägar vi kan gå, förr kanske man bara hade en eller två. Därför måste man tidigt ta ställning till vad som är viktigt och sedan revidera det under tidens gång. Då kommer man aldrig ångra sig för man vet ju att man valde så gott man kunde när det begav sig. Ångrar man sig inte blir man inte bitter. Blir man inte bitter så blir man lyckligare.
Mina barn ska kunna sätta allt brus åt sidan och tänka själva. Det ska jag se till.
Daltorpet skrev: ↑07 jul 2019 17:35
Jo det är sant men jag tänker att man tror och tycker att saker är olika viktiga vid vissa tidpunkter i livet. Som ung kanske man tänker att om jag jobbar häcken av mig så kanske jag kan ge min fru och barn fina saker, fina resor och ett fint hus medan man som äldre kanske tänker att det inte var värt det, det fina huset blev ouppskattat, de fina resorna var bara extremt korta moment i livet och de fina sakerna blev kastade eller växtes ur. Kanske tänker man då att man kunnat göra annat med tiden som att umgåts med familjen vore mer värt även om det blev högst mediokra saker man gjorde.
Jo det är sant att det alltid finns ett val men jag tror många tänker att de måste passa in och göra det som samhället säger är rätt.
Jag håller med om att alltför många försöker passa in. Jag måste generalisera lite här, hoppas du förstår, men varför annars skulle så många äta anti-depressiva mediciner och knarka ner sig fast de inte har sämre förutsättningar än någon annan? Folk runt omkring är bara människor även om de har fina titlar eller fina kostymer. Det bör man komma ihåg om man tänker dansa efter andras pipor. Om man gör det för pengarna, visst kör på, men om man gör det för att bli accepterad så är man oftast fel ute. Det måste de som inte insett detta bli varse.
Jag håller helt med om det du skriver om att som ung slita för att ge sin familj saker som sen inte visade sig vara så betydelsefulla som man trodde. Och jag kan tänka mig att särskilt de som gått igenom skiljsmässor efter att varit gifta i många år kan få en ”vad var det allt värt?” otacksam typ av känsla. Men då har man iallafall agerat utefter sin övertygelse dittills. När tron ändras så ändrar man sin inriktning. Och vi är våra minnen trots allt, så härliga resor är inte förkastliga bara för att de är flyktiga. Det är inte alltid så lätt (ibland omöjligt) att förutse hur allt ska bli men då kan man vid osäkerhet konsultera andras berättelser och ta del av hur det blev för dom. Det saknas ju exempelvis inte berättelser från äldre människor om hur de borde lagt mer tid på familjen. Gör vi då samma misstag så får vi skylla oss själva för så svårt är det inte att lista ut sådana saker på förhand.
Söker fortfarande den optimala arbetsbelastningen....