oförmåga att hantera prepp

[bastard]

https://www.dn.se/sverige/marina-ferhat ... -for-krig/

"Självklart skulle jag försvara Sverige efter bästa förmåga om det krävdes, men måste jag gå med på att det är något upphöjt och vackert med att gå ut i krig?
Det var en regnig och blåsig Göteborgsmorgon. Jag följde min son till skolan. På ett övergångsställe försökte jag få ordning på mitt paraply, samtidigt som jag kollade klockan och föste det morgontrötta barnet framför mig.
Då, från ingenstans, uppenbarade sig ett potthål som jag trampade snett i och vrickade foten. Smärtan var vidrig, det kändes som att jag skulle svimma.

Efter att ha haltat hem började jag i min förvirring leta efter en förbandslåda, bara för att inse att jag inte äger någon sådan.

”Jag är verkligen inte förberedd på krig, jag är inte ens förberedd för en stukning”, skrev jag till en vän.

Men jag var inte orolig på riktigt. Jag var full i skratt. Mitt sätt att hantera alla uttalanden från regeringshåll om ett krig i Sverige har varit att skämta bort dem.

”Det jag själv minns av det kriget jag upplevt i Bosnien är känslan av total kontrollförlust: precis allt kunde hända”
Jag kanske lever i förnekelse, det är ju en vanlig försvarsmekanism. Samtidigt tror jag inte att man kan, som överbefälhaven Micael Bydén uttryckte det, mentalt förbereda sig på krig. Det är som att fullt frisk försöka vara mentalt förberedd på cancer – man vet inte hur man reagerar förrän man är där.

Krig kan också vara så många olika saker. Det jag själv minns av det kriget jag upplevt i Bosnien är känslan av total kontrollförlust: precis allt kunde hända och jag kunde inte påverka någonting. Vardagen kunde gå från långtråkig till livsfarlig på några få sekunder.

På dagarna fanns en, ofta spelad, normalitet – vuxna gick till jobbet, vi barn gick i skolan – men på nätterna, i pauserna mellan skottsalvorna och explosionerna, väntade paniken i bakhåll. Jag minns att jag låg i min säng, med min mamma och mina småbröder i sängen bredvid, och tänkte: Vi kan alla bli dödade här när som helst för ingenting.

Hur förbereder man sig för det?

Det är på grund av minnen som dessa som jag även har svårt för det krystat poetiska språket som används när man talar om krig.

”Molnen drar ihop sig”, inledde försvarsminister Pål Jonson sitt tal med vid Folk och Försvars Rikskonferens. ”Ytterst handlar det om att med vapen i hand och livet som insats försvara Sverige”, sa statsminister Ulf Kristersson.

Det finns ett romantiserande stråk här som jag vänder mig emot. Självklart skulle jag försvara Sverige efter bästa förmåga om det krävdes, men måste jag gå med på att det är något upphöjt och vackert med att gå ut i krig?

En välkommen kontrast till den retoriken hittade jag i ett inlägg på Instagramkontot Hijabisinsideout med skämtsamma variationer på statsministerns uttalande.

”Med vapen i hand och livet som insats krigade svenskarna bredvid varandra men höll två meters avstånd”, skrev Kawtar Chibli, studentkurator från Uppsala, som ligger bakom kontot.

”Med vapen i hand och livet som insats stred jag också men stupade när pollensäsongen kom”, fortsätter det.
Jag skrattade högt. Det om något är en bra strategi för att klara sig i krig: att skämta och skratta även när allt känns som mörkast. På den punkten känner jag mig väl mentalt förberedd.

Och visst, det kan absolut vara en bra idé att inhandla en förbandslåda. Potthålen i Göteborg lär inte bli färre i krig."


ogillar tankesättet

du kan mentalt förbereda dig på att saker både kan och kommer hända i framtiden
utan att låta dig själv gå ner i bekymrat läge
man har försäkringar som kan ge dig inkomst om du bryter benet, ny bil om din blir påkörd, hus om ditt brinner ner, pengar för att klara sig lite bättre om andra hälften dör
men den ingen försäkring ger någon livet åter, inte heller hindra att huset brinner ner
du kan dock undvika att din bättre hälft kör ihjäl sig med din bil genom att hålla bilen i skick, och se till aatt det kör rimligt säkert

suck...

[Tank]

Jag förstår tänket och sättet att resonera. Min fråga blir dock: på vilket sätt skulle den här typen av människa resonera och förbereda sig på riktigt?

Jag vet ju hur jag tänker och resonerar. Är detta den delen av forket som tar det när det kommer och hoppas på det bästa? Eller helt enkelt har erfarenhet som gör att de väljer att blunda?

//Tank

[Ursus]

Känns som en långdragen ursäkt för att slippa göra något.

[EN brun böna]

Ju fler gånger man övar något desto mer kan man förbereda sig samt att man vet någorlunda hur man reagerar i skarpt läge. Det är lätt att i förväg vara styv i korken och säga att man klarar allt men i katastrofen kan man bli helt lost och handlingsförlamad.
Bra att reflektera i vardagen och översätta till skarpare lägen som kan uppstå.

[Parabellum]

Ju fler gånger man övar något desto mer kan man förbereda sig samt att man vet någorlunda hur man reagerar i skarpt läge. Det är lätt att i förväg vara styv i korken och säga att man klarar allt men i katastrofen kan man bli helt lost och handlingsförlamad.
Bra att reflektera i vardagen och översätta till skarpare lägen som kan uppstå.

Detta var väl formulerat och något alla bör ta med sig i sina tankar.

[preppernurse]

På ett sätt kan jag förstå hennes tankesätt om att ingen riktigt vet hur de reagerar när det väl händer men samtidigt skadar det ju inte att förbereda sig mentalt på att det kan hända och vad behöver jag då ha för att minska risken för att hamna i panik och svälta när det lokala ICA är sönderbombat.

Det blir så många faktorer att ta hänsyn till, du ska ju inte bara förbereda dig på att vara utan mat, vatten och ström, du ska även förbereda dig på att se människor omkring dig dö, kanske se lik på gatan och liknande, det tror jag inte att du kan förbereda dig riktigt på.

Kan bara se till mig själv, kommer så väl ihåg första gången jag var med om ett dödsfall på jobbet, första gången är jobbig, andra gången går bättre och nu när jag efter 10 år inte ens kan hålla koll på hur många människor jag hållit i handen och tröstat när de dött så är det mer vardag, även om det så klart fortfarande kan vara jobbigt när det är traumatiska dödsfall. Jag tror det kommer vara tufft för många, även om många kanske sett någon gammal släkting somna in stilla på ett vårdhem eller kommit och sett ett iordninggjort lik efter en anhörig på ett sjukhus så är de flesta förskonade från att ha sett när de vrider sig i smärtor, kippar efter luft eller drunknar i sina egna lungor som sakta fylls av vätska medan de skriker efter sin mamma som dog för 40 år sedan.