Okänd plats i Sverige. 00.30 21 Juni 2024
Ute på gatan kunde man höra några människor prata upprört och en kvinna skrek med gäll röst om något om att ambulansen inte gick att få tag i.
ComCon4411 kikade försiktigt ut mellan två persienlameller. Han hade varit noga med att första släcka ner ljusen i rummet så man utifrån inte skulle se att det lyste ifrån hans lägenhet.
Ute på gatan kunde han nu se tre människor, en man och två kvinnor i kanske 60-plus årsåldern som verkade upprörda.
Mannen verkade lite medtagen och satt på trottoarkanten med sänkt huvud. Det såg ut som om den ena kvinnan försökte ha lite koll på honom medans den andra gick fram och tillbaka längs med trottoaren och viftade med armar på ett upprört sätt.
I övrigt var det lugnt på gatan och inga andra människor syntes till. Han funderade lite och sen bestämde han sig.
Han tog sitt "första hjälpen kit" och en flaska vatten och gick ut från sin lägenhet och låste noga dörren bakom sig.
Vid porten ut mot gatan satte han dit en lite grenbit så att dörrens ickefungerande elektriska lås inte skulle göra det svårt för honom att ta sig in igen. Han litade inte på att nyckel endast skulle fungera att dra runt låskolven på dessa nya moderna elassisterade låskolvar som hade blivit vanligare de senaste åren.
Nu gick han inte kortaste vägen till de tre på gatan utan rundade grannhuset och kom på så sätt in från ett annat håll.
- " Hej!" Sa han när han var en bit bort.
- " Hur är det?" Frågan var lite mjuk och avväpnande.
De två kvinnorna nästan hoppade när de hörde honom tala. De var inte alls beredda på att någon skulle dyka upp.
- " Vad, vem är du?!" Nästan skrek den ena kvinnan, hon som upprört vankat upp och ned längst med gatan.
- " Lugn." Sa ComCon4411 med en mjuk röst.
- " Jag hörde att ni verkade ha problem, så jag tänkte se om jag kunde hjälpa till?" Åter igen sa han detta med en mjuk lugn röst.
Han höll fram sin röda sjukvårdsryggsäck med det tydliga vita korset på för att visa att han hade sjukvårdsutrustning med sig.
Den andra kvinnan som var vid mannen sa.
- " Hjälp honom! Snälla! Han har inte fått sitt insulin sedan igår för det var slut och apoteket hade inget hemma."
- " Telefonen fungerar inte, så vi kunde inte få tag i Ambulansen och vi lyckades inte komma längre än ut på gatan innan vi såg att det också verkar
vara strömavbrott överallt."
ComCon4411 tittade på de båda kvinnorna och sen på mannen som satt i en ihopsjunken ställning.
- " Låt mig ta en titt sa han." Han steg fram till mannen och satte sin ryggsäck bredvid sig och öppnade ett av facken på sidan.
Han tog fram ett litet kuvert som han öppnade och sen en manuell blodtrycksmätare.
Efter det tog han fram vattenflaskan och la ner två energitabletter i flaskan och skakade om den.
Han kände runt lite på mannen bara för att se att det inte verkade vara något annat fel på honom.
Mannen stönade lite och tittade upp när han klämde lite på honom.
- " Bra, han reagerar iallafall. Nu skal vi snabbt se vad han har för värden." Detta sa han högt, mest för att lugna kvinnorna.
Ur det lilla kuvertet tog han fram ett stift som han stack mannen i ena fingret med och droppade blodet på en liten vit bricka som han hade knäckt.
Han la det åt sidan på ryggsäcken och satte blodtrycksmanschetten runt mannen högra arm och pumpade upp trycket samtidigt som han kände på mannens puls.
När det var klart tittade han på blodprovet och sen tog han flaskan med energidrycken och sa till kvinnan bredvid mannen.
- " Ja, han verkar låg så han behöver ha i sig den här flaskan så snart som möjligt. Kan du se om du kan få i honom denna?"
Sen tog han fram en insulinspruta och satte den i sidan på mannen och tryckte i en dos som verkade stämma överens men mannens ålder och vikt och värdena han avläst.
- "Han bör kvickna till snart. Se om ni kan ta er ner till Vårdcentralen när det ljusnar, men gå hem så snart han kan gå igen och ät något. Jag måste tyvärr lämna er nu och ta mig vidare."
Båda kvinnorna tittade på honom. Den ena sittandes vid mannen med en tacksam min, den andra ståendes med en lite ilsken krävande blick.
ComCon4411 packade snabbt sin ryggsäck och gick samma väg som han kom innan dom han säga något.
Strax var han uppslukad av mörkret. Han funderade på om det var värt att offra sin egna insulin för en annan människa, men så tänkte han att man vet aldrig vem man kan behöva ha hjälp av längre fram och gick de sista metrarna till sin port, som fortfarande stod uppställd som han ställt den.
Han gick upp till sin lägenhet med ett litet leende på sina läppar.
Fiktion: Stormen
Re: Fiktion: Stormen
Murphy orkar inte bry sig om den som är väl förberedd, det finns lättare offer...
Re: Fiktion: Stormen
Mariehamn, Västra hamnen, Ålands hav. 22.15 20 Juni 2024
På uppmaning av Karl hade Janne och John nu erbjudit Kerstin med familj att följa med dom hem eftersom läget nu var som det var.
Kerstin hade funderat ett par sekunder med sa sedan att det nog kunde vara en bra ide med tanke på omständigheter och att det ju alltid är bra att få lära känna andra personer på de ställen man besöker.
De hade alla tagit sig tillbaka till kajen som båten låg förtöjd vid och Lars sken upp när han såg Kerstin och Anna men sa med en förvånad min.
- " Hej! Det tog lite tid? Vilka är det här då?"
Anna sa.
- " Det är Janne och John, härifrån. De har lovat oss middag hemma hos sig" Hon sa det med ett leende som gjorde att Lars tittade på Kerstin.
- " Jo, det blev nästan en incident med våra cyklar, men det är utrett nu." Sa Kerstin och tittade på de båda unga männen.
- " Men vad har hänt här då?" Sa Kerstin och tittade ut över hamnen där man nu kunde se flera mindre fartyg och båtar som låg förtöjda längs med kajerna eller mot varandra lite huller om buller som det såg ut.
Ute på redden kunde de se den gamla bogserbåten kämpa på med ett mellanstort fartyg och gjorde sitt bästa för att dra det in mot en kaj.
Det var tydligt att något var mycket fel då i princip inget med el verkade fungera. Trots att det började skymma var det ljust på ett sånt där magiskt skumt sätt som det bara blir när ett Norrsken dansar över himlavalvet.
- " Vi kanske skall gå nu? Vi har en bit att gå. " Sa Janne med en blick mot himlen.
På uppmaning av Karl hade Janne och John nu erbjudit Kerstin med familj att följa med dom hem eftersom läget nu var som det var.
Kerstin hade funderat ett par sekunder med sa sedan att det nog kunde vara en bra ide med tanke på omständigheter och att det ju alltid är bra att få lära känna andra personer på de ställen man besöker.
De hade alla tagit sig tillbaka till kajen som båten låg förtöjd vid och Lars sken upp när han såg Kerstin och Anna men sa med en förvånad min.
- " Hej! Det tog lite tid? Vilka är det här då?"
Anna sa.
- " Det är Janne och John, härifrån. De har lovat oss middag hemma hos sig" Hon sa det med ett leende som gjorde att Lars tittade på Kerstin.
- " Jo, det blev nästan en incident med våra cyklar, men det är utrett nu." Sa Kerstin och tittade på de båda unga männen.
- " Men vad har hänt här då?" Sa Kerstin och tittade ut över hamnen där man nu kunde se flera mindre fartyg och båtar som låg förtöjda längs med kajerna eller mot varandra lite huller om buller som det såg ut.
Ute på redden kunde de se den gamla bogserbåten kämpa på med ett mellanstort fartyg och gjorde sitt bästa för att dra det in mot en kaj.
Det var tydligt att något var mycket fel då i princip inget med el verkade fungera. Trots att det började skymma var det ljust på ett sånt där magiskt skumt sätt som det bara blir när ett Norrsken dansar över himlavalvet.
- " Vi kanske skall gå nu? Vi har en bit att gå. " Sa Janne med en blick mot himlen.
Murphy orkar inte bry sig om den som är väl förberedd, det finns lättare offer...
Re: Fiktion: Stormen
Silver Springs MD USA NOAAs huvudkontor nere i Bunkern 16.00 lokal tid 21 Juni 2024
På en enorm väggfast monitor som täckte en stor del av ena väggen i det stora rummet som måste ha kostat flera miljoner nere i Bunker kunde man se status på läget över hela jordklotet. Skärmen visade även vilken del av jorden som hade natt respektive dag och det böjda sträcket med gränsen gick nu rakt över norra delen av av Skandinavien. Här kunde man nu tydligt se ett antal varningstrianglar och andra symboler som indikerade ström- och kommunikationsavbrott. På vissa delar över de norra delarna av Ryssland syntes andra symboler med illavarslande tecken med symboler för fartyg, flyg och något som såg ut som missiler. Alla med röda symboler.
- " Ta bort overlayen från NORAD, den stör bilden av det andra." Chefen för NOAAs ledningscentral tittade på en tekniker med bekymrad min samtidigt som han vände sig om och tittade på Översten som rykte på axlarna.
Den stora skärmen blinkade till och symbolerna med fartyg, flyg och det som såg ut som missiler försvann, inklusive den som var blå och grönfärgade på andra delar av kartan.
- " Vi har nog med att ha koll på de delar som vi ansvarar för nu." sa han sen och tog en slurk av sitt sedan länge kalla kaffe.
På en enorm väggfast monitor som täckte en stor del av ena väggen i det stora rummet som måste ha kostat flera miljoner nere i Bunker kunde man se status på läget över hela jordklotet. Skärmen visade även vilken del av jorden som hade natt respektive dag och det böjda sträcket med gränsen gick nu rakt över norra delen av av Skandinavien. Här kunde man nu tydligt se ett antal varningstrianglar och andra symboler som indikerade ström- och kommunikationsavbrott. På vissa delar över de norra delarna av Ryssland syntes andra symboler med illavarslande tecken med symboler för fartyg, flyg och något som såg ut som missiler. Alla med röda symboler.
- " Ta bort overlayen från NORAD, den stör bilden av det andra." Chefen för NOAAs ledningscentral tittade på en tekniker med bekymrad min samtidigt som han vände sig om och tittade på Översten som rykte på axlarna.
Den stora skärmen blinkade till och symbolerna med fartyg, flyg och det som såg ut som missiler försvann, inklusive den som var blå och grönfärgade på andra delar av kartan.
- " Vi har nog med att ha koll på de delar som vi ansvarar för nu." sa han sen och tog en slurk av sitt sedan länge kalla kaffe.
Murphy orkar inte bry sig om den som är väl förberedd, det finns lättare offer...
Re: Fiktion: Stormen
Mariehamn, Uppgårdsvägen, norr om Staden. 22.45 20 Juni 2024
De hade tagit med sig cyklarna och gått igenom staden som på något sätt verkade mera fridfull än spöklik nu när inga trafikljus eller gatlampor eller bilar for fram och tillbaka. Det var lite som om naturen hade tagit tillbaka något. En ljum varm vind blåste försiktigt genom gatorna och en doft att grillar började kännas. Det var nog så att man i och runt staden förstått att strömmen kanske inte skulle komma tillbaka i det närmaste så man förberedde sig och de sina med den mat man nu kunde laga. Och så här i sommartider fanns det ju alltid något att grilla hemma.
Människor vinkade och hälsade glatt när de gick genom staden men när de kom förbi sjukhuset blev det inte lika muntert då det tydligt framgick att det inte heller här fanns någon ström och de kunde höra desperata tillrop inifrån något fönster som stod öppet för att ventiler det rummet.
Det framgick tydligt att liv svårligen kunde räddas utan den ström som gjorde att livsuppehållande utrustning fungerade. Kampen mot döden tog ofta inte lång tid och flera gånger kunde de höra upprörda röster som tydligt signalerade att det var slut.
De skyndade sig förbi, speciellt eftersom både Kerstin och Lars visste att de inte kunde göra något för att hjälpa i denna situationen.
Stämningen som tidigare var trevlig och nästan lite uppsluppen var som bortblåst när dom passerade sjukhusområdet.
De hade tagit med sig cyklarna och gått igenom staden som på något sätt verkade mera fridfull än spöklik nu när inga trafikljus eller gatlampor eller bilar for fram och tillbaka. Det var lite som om naturen hade tagit tillbaka något. En ljum varm vind blåste försiktigt genom gatorna och en doft att grillar började kännas. Det var nog så att man i och runt staden förstått att strömmen kanske inte skulle komma tillbaka i det närmaste så man förberedde sig och de sina med den mat man nu kunde laga. Och så här i sommartider fanns det ju alltid något att grilla hemma.
Människor vinkade och hälsade glatt när de gick genom staden men när de kom förbi sjukhuset blev det inte lika muntert då det tydligt framgick att det inte heller här fanns någon ström och de kunde höra desperata tillrop inifrån något fönster som stod öppet för att ventiler det rummet.
Det framgick tydligt att liv svårligen kunde räddas utan den ström som gjorde att livsuppehållande utrustning fungerade. Kampen mot döden tog ofta inte lång tid och flera gånger kunde de höra upprörda röster som tydligt signalerade att det var slut.
De skyndade sig förbi, speciellt eftersom både Kerstin och Lars visste att de inte kunde göra något för att hjälpa i denna situationen.
Stämningen som tidigare var trevlig och nästan lite uppsluppen var som bortblåst när dom passerade sjukhusområdet.
Murphy orkar inte bry sig om den som är väl förberedd, det finns lättare offer...