vad kan ni tänka er att samarbete med och vilka ?

[bastard]

om man skulle dra en gräns som det är nu, på vilka sätt skulle ni kunna tänka er att samarbeta med och då med vilka skulle ni kunna samarbeta med

från tömma grannens brevlåddan semestertid till bygga atombomsbunker ihop med 10 lika extrema personer

[maskros]

Osäker på om jag förstår frågan.

Som det ser ut nu, och med den misstro jag har för framtiden kan jag tänka mig att göra ganska mycket med folk jag känner någorlunda. Allt bygger på tillit och jag misstänker att de mer extrema har låg tillit. Skulle gärna hitta ett ställe att dela med en kompis familj eller så. Eller flytta till nån by där de håller på med självhushållning.

Var och en måste ha sitt annars blir det bråk förr eller senare.

[bastard]

väldigt löst ställd fråga, så alla synpunkter på vilka man kan samarbeta med och med vad ingår

[xsive]

bygga atombomsbunker ihop med 10 lika extrema personer

Vadå extrem
Beror ju helt med vilka ögon man ser på det med.
Ok när du säger det på det sättet associerar jag direkt till John Goodman i 10 Cloverfiekd Lane (se den!)

[Daltorpet]

Jag antar att frågan inte är menad som i ett shtf-scenario.

Jag tycker att vi sammarbetar bra med väldigt många olika människor och med väldigt många olika saker. Tex hjälper vi alltid släkt och familj om det behövs med alltifrån skogsarbete, slakt, djurhållning, byggprojekt till enklare saker som skjuss och barnpassning.

Vänner hjälper vi också i den mån det finns möjlighet.

Grannar kan vi hjälpas åt med tex snöplogning eller låna/utlåning av saker.

Jag tror inte jag skulle vägra sammarbeta med någon som beter sig bra och att möjligheten finns.

Det hade nog varit annat vid ett shtf-scenario.

[NEAN]

Till vardags så skiljer det sig ganska bra som t.ex. SHTF scenarion, menar - vad jag skulle samarbeta med till vardags med allmänna ting, är inte samma som.jag skulle samverka med vid en SHTF.

Till vardags är det ju personer man känner är lite REKO och trevliga, där man hjälper varandra med diverse - från att tömma posten, vattna blommor, kanske skjutsa någon till något mm.

I en SHTF är det inte grannens dotter man kanske tar hjälp av, eller följeslår med, där vill jag ha folk sol vet vad de gör, vet vad de vill och är pålitliga. Man ska ha nytta av varandra, ett onyttigt bihang kan vara opålitligt och drar bara ner effektiviteten, tar plats, äter mat man kunde haft kvar och kan vara en säkerhetsrisk rent ut sagt.

Man ska veta var man har personen, och då menar jag veta - inte tro. Långvarig tillit till varandra, medvetenhet om den andra - ja, någon man är bekväm med, ärlig. Där ska inte vara något snack, blir det en SHTF vet man var man har den andra, och de vet vad som förväntas av respektive.

Om man har RÄTT "team" är man stark, med för "team" är man själv i en grupp av okända. Alla ska ha sin roll klar, de andra ska kunna lita på att man gör det med.

Jag har ett antal personer jag skulle sätta mitt liv i tillit för, och vise versa. Ett par av dessa är medlemmar här och/eller "gamla forumet", vissa är inte medlemmar någon stans.

Vad som.är rätt och fel är individuellt för alla, men för mig har jag en mycket tights grupp - mer långtgående än mina vardagliga "vänner", mer familj än min egen. Det är rätt för mig.

Sen, alla ska kunna klara sig själv - ser jag som en självklarhet, men tillsammans är man stark(are).

[Charlie**]

Samarbete är alltid A och O. Kan man inte samarbeta med andra, är man nog ganska rökt. Förmågan att samarbeta är en styrka. Styrka är också förmågan att organisera och "styrkan framför allt" är förmågan leda andra. Krisens "fördel" är att man snabbt ser vad människor går för. En del tar fram sina bästa sidor, en del tar fram sina sämsta sidor. Du kommer att bli förvånad över vilka felbedömningar du gjort om människor tidigare och du kommer att frontas med dina egna fördomar om dig själv och om andra. Kriser är på så sätt utvecklande, oavsett om de är individuella, familjära eller samhälleliga. Man lär sig mycket om en själv när det krisar. Människor kommer och går oavsett om samhället fungerar eller inte. Det gäller att kunna hitta sin roll i både i gruppen och i sammanhanget. Jag tycker att utgångsfrågan i dessa diskussioner egentligen är felvänd. Frågan skulle egentligen vara; Är du en person andra vill samarbeta med? Vidare skall man nog ställa sig själv frågor som: Är du den personen andra vill hålla i handen när åskan går? Är du den person som får människorna i omgivningen att växa och utvecklas? Den svåraste frågan att ställa sig själv och ännu svårare att svara på, pga av att man inte kan ljuga för sig själv. Är du den personen andra kommer att ta under sina vingar den dagen då du är svag, liten, hjälplös, maktlös och ynklig. Är du den personen som andra kommer att uppmuntrande säga: -Du är en av oss. En för alla, alla för en!

För att sammanfatta svadan ovan, så så förenklar jag frågeställningen.

-Vem är du i andras ögon? Vill de samarbeta med dig?

[Beowulf]

Håller med, sammarbete är viktigt. Däremot tror jag att tex boende tex är svårt att samsas om, vi är nog vana vid att ha för mycket utrymme för att kunna fungera bra när det är trångt med personer utanför familjen. Konflikter kan säkert bli ett problem när resurserna är små och behoven stora.

[Olyckskorpen]

Samarbete är alltid A och O. Kan man inte samarbeta med andra, är man nog ganska rökt. Förmågan att samarbeta är en styrka. Styrka är också förmågan att organisera och "styrkan framför allt" är förmågan leda andra. Krisens "fördel" är att man snabbt ser vad människor går för. En del tar fram sina bästa sidor, en del tar fram sina sämsta sidor. Du kommer att bli förvånad över vilka felbedömningar du gjort om människor tidigare och du kommer att frontas med dina egna fördomar om dig själv och om andra. Kriser är på så sätt utvecklande, oavsett om de är individuella, familjära eller samhälleliga. Man lär sig mycket om en själv när det krisar. Människor kommer och går oavsett om samhället fungerar eller inte. Det gäller att kunna hitta sin roll i både i gruppen och i sammanhanget. Jag tycker att utgångsfrågan i dessa diskussioner egentligen är felvänd. Frågan skulle egentligen vara; Är du en person andra vill samarbeta med? Vidare skall man nog ställa sig själv frågor som: Är du den personen andra vill hålla i handen när åskan går? Är du den person som får människorna i omgivningen att växa och utvecklas? Den svåraste frågan att ställa sig själv och ännu svårare att svara på, pga av att man inte kan ljuga för sig själv. Är du den personen andra kommer att ta under sina vingar den dagen då du är svag, liten, hjälplös, maktlös och ynklig. Är du den personen som andra kommer att uppmuntrande säga: -Du är en av oss. En för alla, alla för en!

För att sammanfatta svadan ovan, så så förenklar jag frågeställningen.

-Vem är du i andras ögon? Vill de samarbeta med dig?

Håller helt med här. Det finns en romantiserad bild av att det alltid är en själv som är huvudperson i "katastroffilmen", och så är det ju aldrig. Att fundera över vad man själv kan tillföra och vara trygg med de förmågor och tillkortakommanden man har är helt grundläggande för en bra krisberedskap. Som du säger är empati och förmågan att få folk att gå den sista biten en fantastisk egenskap som långt ifrån alla besitter.

[Marie]

om man skulle dra en gräns som det är nu, på vilka sätt skulle ni kunna tänka er att samarbeta med och då med vilka skulle ni kunna samarbeta med

från tömma grannens brevlåddan semestertid till bygga atombomsbunker ihop med 10 lika extrema personer

Utifrån din frågeställning som det är nu..
Då kan jag samarbeta med fem personer i min omgivning, som jag vet vad de går för och som verkligen visat att de står vid ens sida även när det krisar..
Jag kan nog samarbeta med allt ifrån tömma brevlådan till att ordna en BOL