Jag har funderat på det en stund och jag håller inte med. Räntorna drabbar de som har lån, inflationen drabbar alla. Inflationen urholkar sparandet, den gör att ALLT blir dyrare medan räntorna gör att lånen blir dyrare. Hon, ekonomen, talar också om ett ändrat beteende och här blir jag lite fundersam. Ska samhället rätta sig efter att en grupp som har kunna låna sig till bostad och konsumtion får problem eller är det viktigare att samhället värnar de som inte kunna låna? Jag förstår att ångesten kommer krypande när räntorna sticker iväg men det är faktiskt en sits man valt att sätta sig i och banken ska ha gjort känslighetsanalys på låntagarna. Nä, jag får inte riktigt ihop det på något annat sätt än att Winsth främst månar om de som har haft råd att ta lån, även om hon skriver att hon månar om de svagaste i samhället. Jag undrar hur de svagaste hjälps av lägre räntor och högre inflation, en inflation som inte kompenseras av lönehöjningar.
För att undvika att detta kastas i sandlådan hävdar jag att det är kopplat till kraschen på så sätt att folk utan hus eller BR, som redan har svårt att ge sig eller ungarna mat och fräscha kläder, kommer att haverera ekonomiskt om vi inte får ned inflationen. Om de havererar blir det dominoeffekter i resten av samhället - om inte annat så på några års sikt kommer vi att ha en bunt unga vuxna som är rätt bittra över hur somliga som bor i BR eller hus fått hjälp medan de haft det magert.
