Vart tar alla gamla preppers vägen? Man vänjer sig.

[krösa-maja]

På gamla forumet fanns för många år sedan ett gäng preppers som inte skriver där, eller här, längre. Jag funderar över vart de tagit vägen. Men så funderar jag på min egen aktivitet som avtagit de senaste åren och frågar mig, för att svara mig, varför. Svaret är: Man vänjer sig.

Med det menar jag att för min del har preppandet blivit en del av den jag är, att preppa/survla är lite av min identitet. Så pass att jag inte längre ser det som en speciell grej, inte en hobby, inte något speciellt utan en del av vardagen. Att bygga ett växthus av armeringsmattor och byggplast, plantera potatis på tidigare obrukad mark, ta in ved, elda i kaminen, skopa vatten ur den grävda brunnen har blivit vardag. Det finns inte mycket att berätta längre för det är ungefär lika intressant som att berätta om mina tidigare tunnelbaneresor till jobbet.

Jag tor man försvinner in i en vardag som är mindre prepp och mer vardagsliv och helt enkelt inte känner att det är något att orda om. Såg i en presentation att någon frågade vad en "extremprepper" är för något och började tänka. För den jag som jag var för tio år sedan är jag som jag är idag nog en extremprepper. Inte så att jag är extremt preppad men jag har blivit lite annan än jag var och mycket av det som nu är vardag skulle då varit konstigt. Jag upplevde det som speciellt och spännande att äta en middag av hemgjord mat. Idag är mycket av köttet hemjagat på egen mark, potatisen odlad på egen mark, äggen från egna höns och mjölet visserligen köpt men köpt på en kvarn som ligger i närheten för pengar jag fått för tjänster jag utfört.

Jag är långt från självförsörjande, det är fortfarande lönearbetet som håller mig igång men jag driver sakta mot att det blir mindre och mindre viktigt. Skulle jag bli utan jobb och utan a-kassa imorgon så skulle det bli jobbigt men det skulle gå. Den långsiktiga planen att fixa till allt så jag kan klara mig och familjen utan inkomster utanför det vi själva kan åstakomma är inte längre otrolig, bara svåruppnådd men jag jobbar på på det.

Förväntningarna på den egna förmågan stiger och ju mer jag åstakommer dess mer inser jag hur långt jag är från att klara mig själv. Då är det inte läge att berätta hur preppad man är - även om hela denna text är ett exempel på falsk blygsamhet. För att komma tillbaka till starten så har preppandet övergått till nån slags vardagssjälvständighet som, sedd inifrån, inte är så märkvärdig. Istället fastnar jag på alla misslyckanden och tillkortakommanden jag ser hos mig själv.

Varför skulle jag berätta om dem?

[bastard]

att diskutera vad man inte fått att funka är bra på många sätt
dels så lär sig andra över ens egna misstag, dels så brukar man fundera lite mer på det om man själv rotar i det, ex genom att diskutera det
och då kan man ju även få, infallsvinklar från andra


men funderar med på vad som händer med folk efterhand
en del ger nog upp, en del har kommit till någon platå och håller sig där och fortsätter med livet , några dör, eller rättare sagt alla, men av dom som inte hörs av mera
några har kanske hittat folk irl som dom samarbeter med, någora går vidare ensamma

undras om någon anser sig vara färdig och sedan går vidare i livet?

[Ursus]

Lärde känna några personer på det gamla forumet såsom att träffa dem fysiskt. Min depression var då för inbiten vilket gjorde att jag inte klarade av att hålla kontakten. Ångrar detta bittert idag.

Om ni finns här (ni vet vilka ni är), hojta gärna till via PM.

[Charlie**]

att diskutera vad man inte fått att funka är bra på många sätt
dels så lär sig andra över ens egna misstag, dels så brukar man fundera lite mer på det om man själv rotar i det, ex genom att diskutera det
och då kan man ju även få, infallsvinklar från andra

Precis så var det för mig och säkert för många andra. Det kan ju vara så att om man funderar kring sin egen säkerhet och krisberedskap, så söker man information på nätet och hittar då dessa forum för likasinnade. Har man helhetsbilden klar för sig söker man information om detaljerna eller vice versa. För mig var det detaljerna jag sökte. Jag hittade mycket intressant på SS men det tog säkert 2 -3 år innan jag själv reggade mig på SS-forumet och började delta aktivt där och sedan så flyttade jag över "verksamheten" hit till preppad.se. I dag har jag kommit ganska långt på vägen tycker jag. Men jag tycker fortfarande om att vända och vrida mina funderingar med andra.

men funderar med på vad som händer med folk efterhand
en del ger nog upp, en del har kommit till någon platå och håller sig där och fortsätter med livet , några dör, eller rättare sagt alla, men av dom som inte hörs av mera
några har kanske hittat folk irl som dom samarbeter med, någora går vidare ensamma

undras om någon anser sig vara färdig och sedan går vidare i livet?

Nyfikenheten blir till slut stillad eller så kommer man till en "platå" som du beskriver. Man har fått den kunskap man anser sig behöva och går vidare. Det kan också vara så att man tappar intresset helt enkelt. Antingen intresset för prepping eller intresset för forumet eller både och. Jag höll till på ett friluftsforum för länge sedan, där man delade med sig av erfarenheter och kunskaper och snappade upp nya ideér. Friluftslivet är fortfarande ett av mina stora intressen och en stor del av mitt liv men jag tappade intresset för forumet. Stämningen där var mycket "antijakt" och "antilandsbygd" Mycket storstadsfolk med nedlåtande attityd till inavlade och obildbara lantisar. Jag tröttnade till slut. Jag kommer faktiskt ihåg en tråd där som handlade om prepping eller rättare sagt om preppers. Det var en som hittat ett forum där människor förberedde sig för kriser. Antagligen var det SS-forumet. Det var en mycket raljerande och nedlåtande ton om socialt misslyckade och rädda individer som bunkrar mat och vatten, förberedde sig för samhällskalops, osv. Man vågade knappt påpeka att man hade en brandvarnare hemma ...ut i fall att. Detta var dessutom under cryptosporidiumutbrottet i min hemstad, då jag fyllde upp 80 liter vatten i dunkar hos en bekant med egen brun. Min väg till en fullfjättrad prepper, startades av en kris. Jag tycker jag att det är en trevligare och mer vänskaplig ton och atmosfär här än på de flesta andra forum så jag blir nog kvar här ett tag till.

[Beå]

Det finns nog lika många skäl att man försvinner från forumen som det finns folk som försvinner från forumen,
Det kan vara en forumburnout. Det kan vara att man upplever att man outat sig själv för mycket och byter konto för att bli diskretare.
Det kan vara att annat blir viktigare i livet än forumet, eller än den aktiva preppingen.
Det kan vara att man upplever att forumen bara stampar i samma gamla diskussioner om optimal kniv eller vilket lågviktskök som är det enda rätta till BOB:en och varför alla andra kök kommer att leda till en för tidig, blodig, hungrig och brännskadad död.
Eller så är det som sagt att himlen inte ramlar ner och man vänjer sig.

[Timmerstugan]

Jag tror man söke sig till ett forum för att man behöver lära sig mer.

Efter ett tag inser man att forumet tar tid från vad som är viktigt, att förbereda för sig själv innan man har tid att hjälpa andra.
Så ja, de som inte är här, jobbar nog med sin egen prepping. Som aldrig blir klar, för det är inget litet problem.

Vad tror du?

[Abbe]

Det är väl en blandning. Men att preppandet rullat på för en del och därmed kanske färre frågor bidrar väl. Mycket kan man ju hitta om man vill söka. Jag saknar stämningen på det gamla forumet när jag upptäckte det för kanske åtta år sedan. En del har kanske försvunnit för gott, andra bytt signaturer som en själv. Är ändå tacksam att jag känner igen en del här.

Jag var en nybörjare, stadsbo ute i Europa, och försökte preppa så gått det gick utan att familjen blev helt tokig. Med skilsmässa, flytt och nytt jobb försvann det mesta som hade med prepp att göra. Bortsett från det som finns kvar i huvudet. Jag har haft många och långa bilresor genom Europa och bilen har väl varit ett rullande mini-BOL på sätt och vis. Omgivningen har vant sig när jag säger att jag kanske har x ute i bilen. Nu efter fyra år börjar jag få rätsida på tillvaron och känner mig redo för att bygga upp lagret igen, planera BOL mmmm. Har blivit helt skuldfri och har eget boende, om än i stan.

[EN brun böna]

Jag registrerade mig på ss i april 2010 och var väldigt aktiv där. Registrerade mig här lite senare än starten mest för att ss dog ut så pass och många ssare drog hit in. Känner inte att jag bidrar så mycket nu och känner mer utanförskap och tom utfrysning här inne. För många nya och yngre som inte respekterar äldre? kanske?
Är inte uppe i pensionsåldern än och har inte haft lönejobb sedan början av 2000-talet. Tar inte emot några bidrag från stat eller liknande utan lever lite av min dröm som självhushållare

[rödluvan]

Jag tror också att frågorna minskar när man väl blivit litet mer insatt.
Man kanske inte gillar struktur och mentalitet på på forum och att det tar väldigt mycket tid i anspråk att kolla av allt på ett forum när man varit borta en tid, osv. Så att man behöver en mental breakout från det.
Sedan finns det väl en tråkigare förklaring i att människor dör med tiden som med allt annat levande.
En vän till mig på ett annat forum (som han lämnade för en tid sedan då han ledsnade på alla gamla silverfjädrade tuppar som styrde och ställde där och slog sig fram med sporrarna efter eget tycke) höll delvis i ett forum för föredetta rökare sade han mig, och nu var de flesta av de som varit drivande där helt enkelt borta från jordelivet, han tyckte, exakt som jag (även om jag inte är rökare) att det inte är roligt längre när det bär iväg och man börjar förlora den mer nära kontakten med personerna bakom namnen på forumet och allt bara blir en grå massa där människor inte längre bryr sig om varandra. Detta har ingenting att göra med om man använder sitt riktiga namn eller ej, utan om hur mycket kontakt man har sinsemellan på individnivå på forumet i gruppen. De flesta som ställt till problem på andra forum är folk som gamla avdankade chefer som klampat in mycket senare och börjat diktera egna regler som enbart kretsar kring den egna personens auktoritet och den egna snoppbeundrar skaran, bara de som beundrar hans snopp är värdiga att stanna där enligt dem själva, typ. Visst, det är kanske mänskligt men det avskräcker många både från att återvända och från att få nya medlemmar att vilja ansluta sig.

Här är det inte så, men detta forum är ju ganska litet i jämförelse och även om vi håller på opsec utåt och munnen är förseglad om någon frågar så vet ju de flesta på ett ungefär vilka som är vilka.

[Daltorpet]

Jag registrerade mig på ss i april 2010 och var väldigt aktiv där. Registrerade mig här lite senare än starten mest för att ss dog ut så pass och många ssare drog hit in. Känner inte att jag bidrar så mycket nu och känner mer utanförskap och tom utfrysning här inne. För många nya och yngre som inte respekterar äldre? kanske?
Är inte uppe i pensionsåldern än och har inte haft lönejobb sedan början av 2000-talet. Tar inte emot några bidrag från stat eller liknande utan lever lite av min dröm som självhushållare

Vad tråkigt att du känner så, dina åsikter, kunskap och inlägg är bland de jag värderar högst på forumet. Jag hoppas att det blir bättre snart.

Skulle skriva mer men har fullt upp och händerna fulla för tillfället.