Sjukvårdens dåliga beredskap

[preppernurse]

Att sjukvården inte var beredd för en stor pandemi tror jag att alla har förstått i Sverige vid det här laget men jag tror inte allmänheten har förstått hur dåligt förberedda vi egentligen var och hur det har varit för oss på "insidan" under pandemin så jag tänker dela med mig lite av hur det har varit att jobba mitt i pandemin.

Skyddsutrustning på lager var det närmaste obefintligt om man inte arbetade på ett sjukhus och de lagren räckte inte länge, i kommunerna fanns det på de flesta ställen inga lager över huvud taget. Där jag arbetar hade vi skyddsutrustning som skulle räcka för vård i kanske 1 vecka men det är bara om inte utrustningen användes som engångs som den var tänkt och då fanns det inga IIR skydd eller FFP 2 & 3 över huvud taget. När vi som arbetade närmast patienterna ifrågasatte om vi inte skulle ha minst FFP2 skydd så blev vi idiotförklarade av smittskyddet som satt i sina videos och närmast hånflinade när de skulle diskutera hur onödigt andningsskydd var vid denna pandemi. Vi skulle bara använda visir, plastförkläde utan ärm och handskar. För ren droppsmitta kan ju aldrig komma under ett visir när man står över en patient som hostar lungorna ur sig? För att sen inte tala om SKR:s rena påverkansoperationer där deras "experter" förklarade för oss som arbetar närmast patienterna om hur ineffektivt det är med skyddsmasker och munskydd i kommunernas vård (där en stor del av dagens sjukvård bedrivs) men på sjukhus behövdes de.

I pandemins inledningsskede när mest kaos och panik rådde blev vi till och med tillsagda att vi skulle vara beredda att arbeta utan skyddsutrustning och att vi kunde hamna i ett läge då vi stod utan handsprit då vi i kommunerna inte var lika prioriterade som sjukhusen, indirekt offra oss alltså. Bara genom ren tur undkom vi det scenariot...

Är vi bättre förberedda idag? Där jag arbetar är vi det, vi har lager av skyddsutrustning numera och vad jag förstått från kollegor i andra verksamheter så finns det mer på lager nu än tidigare även hos dem. Men på många plan är vi sämre rustade om några år då det redan råder stor brist på vårdpersonal och värre blir det. Det finns uppskattningar om att år 2025 så saknas det fortfarande någonstans kring 25 000 sjuksköterskor i Sverige, vill man räkna lite grovt på det så krävs det cirka 30 sjuksköterskor för att hålla igång en vårdavdelning med 24 patienter dygnet runt, året runt. Beroende på hur specialiserad vården är kan det krävas fler eller ibland färre, allt beror på hur många patienter som ska vårdas och med vilka tillstånd av ohälsa. På IVA är det oftast 2 patienter per sjuksköterska men då talar vi om riktigt avancerad och specialiserad vård. Sedan ska inte effekten underskattas av att fler blir äldre i detta land, visst de får fler friska år men också fler sjuka år, färre ska vårda fler då vi kan hålla människor vid liv allt längre.

Sjukvården i Sverige står inför monumentala utmaningar och de styrande bara stoppar huvudet i sanden och hoppas att allt som genom ett mirakel ska lösa sig bara man inte tar tag i det...

[Omnivore]

Tack för att du berättar. Sorgligt att höra men inte förvånande. Jag önskar att sjukvården kude få mera resurser i form av fötter på golvet istf dyra konsultrapporter, högar av blanketter att fylla i, mellanchefer i flera led och pärmar med policies etc, Jag befarar att "palliativ vård" till vissa särskilt kostnadkrävande grupper (gamlingar) kommer att öka. Hoppas att jag har fel men anekdoterna från pandemin är inte trevliga.
Exempel på anekdot: https://sverigesradio.se/artikel/7613016

[preppernurse]

Tack för att du berättar. Sorgligt att höra men inte förvånande. Jag önskar att sjukvården kude få mera resurser i form av fötter på golvet istf dyra konsultrapporter, högar av blanketter att fylla i, mellanchefer i flera led och pärmar med policies etc, Jag befarar att "palliativ vård" till vissa särskilt kostnadkrävande grupper (gamlingar) kommer att öka. Hoppas att jag har fel men anekdoterna från pandemin är inte trevliga.
Exempel på anekdot: https://sverigesradio.se/artikel/7613016

Ja, jag är mer förvånad att IVO slår ned på palliativ vård i pandemin, det är mer regel än undantag att patienter inte får träffa läkare när de bedöms som döende, speciellt om det är i glesbygd på jourtid. Läkarna går oftast på sjuksköterskans bedömning av att patienten är döende. I alla fall där jag jobbar och har jobbat.

Sedan är det så att palliativ vård används alldeles för lite i Sverige (enligt min mening). Tanken med palliativ vård är att låta patienten leva så bra som möjligt den tid denne har kvar, inte att hjälpa den avsluta livet. Alldeles för många patienter med obotliga dödliga sjukdomar som vi vet bara kommer bli sämre behandlas in absurdum. Jag menar inte att de ska bara låtas dö men någon stans måste man även inse att livet har ett slut och kanske diskutera tidigare med patienterna vad de faktiskt vill. Jag träffar patienter dagligen som inte vill annat än att få dö, de är färdiga med livet, alla vänner är döda, familjen träffar de max 2 gånger om året om de träffar dem alls eller har någon. Det är många som dör utan en anhörig vid sin sida. Lyckligtvis brukar de flesta få lämna livet i stillhet men tyvärr finns det de som dör i hemska plågor skrikandes efter mamma/pappa/gud eller vem det nu må vara som de hoppas ska hjälpa dem.

Jag tänker att det kan vara en bra tankeställare att ha med sig i bakhuvudet vid en eventuell större katastrof eller "världens undergång" att troligen kommer man behöva se och höra människor omkring sig dö, kanske även närstående och i en värld utan antibiotika, ordentlig sjukvård och utan smärtlindring och lugnande mediciner kommer det inte alltid att bli vackert och stillsamt. Mentala prepps för att hantera sådana situationer är minst lika viktiga som de fysiska preppsen i form av mat och vatten.

[Tank]

Tack för att du delar med dig.
Din berättelse stämmer väl överens med mina bekantas berättelser.

I och med att Sverige fungerar som det gör efter kalla krigets stora lager, och våra politikers kortsiktiga planerande var det rätt klart att det skulle bli så här.

Jag har släkt i Finland som bara skakade på huvudet och gick in i lagret med utrustning för 10 år och fortsatte som vanligt....

I detta forumet har det talats om andra stora smittsamma sjukdomar och hur man bör vara utrustad för att ha en chans.
En del av oss skaffade "ebola-kit" och hade rätt bra med Biohazard kit/skyddsutrustning hemma och blev inte lika tagna på sängen om man säger så.

Det jag funderar på är vad nästa f*ck up kommer att vara som "Alla visste om, men inget gjordes åt..." Förutom som du säger personalbrist inom sjukvården framöver.
Vi ser ju en liknande "flykt" från polis och skola

Det jag uppskattar med ett forum som detta är att det kommer vinklar och info som man kanske inte brukar tänka på.

//Tank

[EN brun böna]

Jag jobbade inom hemtjänsten på 80-talet. Gick i kvällspatruller mellan 17,30 och 22,30 ca. Och då var det ju förhållandevis bra inom vården jämförelsevis. Men det jag såg då och efter det så har jag bestämt mig, jag ska inte bli så gammal att jag inte kan ta hand om mig själv utan jag väljer att sluta mitt liv innan dess. Jag har sett gamla bli så vanvårdade att de har dött av vätskebrist. Jag har sett hur man "sorterat" bland äldre så de som haft en stark släkt som hela tiden har klagat och varit på hugget gjort så att andra utan släktbanden har blivit utan vård, all vård gick till den som hade släkten som höjde rösten värst.
Så jag fasar över min framtid.
Jag gick i gymnasiet samtidigt som jag jobbade inom hemtjänsten och så jobbade jag något sommarlov då på långvården.

[maskros]

<ironi>Det beror nog mest på att vården inte är tillräckligt konkurrensutsatt. Jag tror att om vi bara fick betala för vår vård och hjälp när vi behöver det skulle allt funka bättre.</ironi>

Men efter att ha suttit vid en anhörigs bädd och sjungit för den när den dog, efter att ha ropat på mamma, är min upplevelse att det ändå funkar ok många gånger. Med det sagt menar jag inte att jag själv vill ligga på liggsår. Morfin och alkohol eller alkohol och kyla när man känner att det är dags. Problemet är bara att så länge man är klar nog att kunna fatta det beslutet vill man nog hellre försöka ett tag till. När man inte vill längre har man inte makten över sitt eget liv. Den jag satt hos fick morfin men kunde, enligt min mening, fått betydligt mer betydligt tidigare - i princip ett assisterat självmord hade varit ok. Det var ju liksom kört och den sista tiden tillförde inget gott.

Men vården, hur trist det än är tror jag inte att det kommer att "fixa sig" utan det är en grej man får planera att hantera.

[xsive]

Jag jobbade inom hemtjänsten på 80-talet. Gick i kvällspatruller mellan 17,30 och 22,30 ca. Och då var det ju förhållandevis bra inom vården jämförelsevis. Men det jag såg då och efter det så har jag bestämt mig, jag ska inte bli så gammal att jag inte kan ta hand om mig själv utan jag väljer att sluta mitt liv innan dess. Jag har sett gamla bli så vanvårdade att de har dött av vätskebrist. Jag har sett hur man "sorterat" bland äldre så de som haft en stark släkt som hela tiden har klagat och varit på hugget gjort så att andra utan släktbanden har blivit utan vård, all vård gick till den som hade släkten som höjde rösten värst.
Så jag fasar över min framtid.
Jag gick i gymnasiet samtidigt som jag jobbade inom hemtjänsten och så jobbade jag något sommarlov då på långvården.

Har en åldrig far som börjar närma sig upploppet i livsracet. 85+
Tyvärr bor han några timmar bort i egen lägenhet så inte lätt besöka varje vecka.
Skulle besökt denna helg men han ringde och avböjde för kände sig trött och var bekymrad over Covid smitta
Får mat levererad hem varje dag och har trygghetslarm. Båda efter vi tjatat igenom det.
Ramlat hemma många gånger och in och ut på akuten då han slagit upp sår och fått hjärnskakning
Sista gången övertalade vi han att ha hemtjänst dagligen men höll väl två veckor innan han sa upp det.
"Det var ju så dyrt och var alltid olika som kom varje gång"
Pengar har han efter att sålt hus och jag vill han skall spendera dom för att ha det bra men "det är ju arvet" och vill han inte
Envis som synden och näst intill omöjligt prata med han på mobilen för har hör så dåligt.
Svarar inte på mobil på flera dagar stundtals. Vet ju bara att han lever eftersom han tar emot maten varje dag.
Skulle helst se han kom in på ett serviceboende men så länge han såger nej nej nej...
Nu är det ju inte bra läge komma än på äldreboende med Covid som sprider sig - Det i sig kan ju vara dödsdom
Man har dåligt samvete men vad göra... Sorry för OT

[Parabellum]

Jag tänker att det kan vara en bra tankeställare att ha med sig i bakhuvudet vid en eventuell större katastrof eller "världens undergång" att troligen kommer man behöva se och höra människor omkring sig dö, kanske även närstående och i en värld utan antibiotika, ordentlig sjukvård och utan smärtlindring och lugnande mediciner kommer det inte alltid att bli vackert och stillsamt. Mentala prepps för att hantera sådana situationer är minst lika viktiga som de fysiska preppsen i form av mat och vatten.

Detta stycke är något varje man/ kvinna bör sätta sig ner och tänka igenom.
Sedan låta detta sjunka in och verkligen reflektera över det!
Sedan är det inte så att det troligen kommer bli så som det står i texten ovan, utan att det kommer bli så, om man inte lever eremitens liv.
Det liv vi lever är inte normal tillståndet för mänskligheten, varken nu eller historiskt.
Lidande och smärta är tyvärr en naturlig del av livet för de flesta. Det är bara vi förmögna som många gånger kan betala oss fria från detta.

[deadrabbit]

Fyll på med mer mörkt sanning jag läser gärna. När alla effekter och handlingsplaner ligger på bordet framför politikerna skall det bli intressant så här i valtider vad de satsar på.

Passar på att ställa en fråga oavsett om det är sjukhus eller ej skulle du våga gradera på en skala hur dålig beredskap vi har?
Alternativt berätta vad som enkelt sätter planerna ur spår jag tror vi ligger alldeles för nära botten hela tiden.

[Omnivore]

Sedan är det så att palliativ vård används alldeles för lite i Sverige (enligt min mening). Tanken med palliativ vård är att låta patienten leva så bra som möjligt den tid denne har kvar, inte att hjälpa den avsluta livet. Alldeles för många patienter med obotliga dödliga sjukdomar som vi vet bara kommer bli sämre behandlas in absurdum. Jag menar inte att de ska bara låtas dö men någon stans måste man även inse att livet har ett slut och kanske diskutera tidigare med patienterna vad de faktiskt vill. Jag träffar patienter dagligen som inte vill annat än att få dö, de är färdiga med livet, alla vänner är döda, familjen träffar de max 2 gånger om året om de träffar dem alls eller har någon. Det är många som dör utan en anhörig vid sin sida. Lyckligtvis brukar de flesta få lämna livet i stillhet men tyvärr finns det de som dör i hemska plågor skrikandes efter mamma/pappa/gud eller vem det nu må vara som de hoppas ska hjälpa dem.

Här håller jag helt med dig. I min ungdom under 60-/70-talet jobbade jag en del som sjukvårdsbiträde. Gjorde allt som inte krävde medicinskt kunnande. Städade, matade, tvättade patienter, sprang med bäcken osv. Enkla jobb som nu rationaliserats bort men skulle behöva komma tillbaka istf slösande av pengar på värdegrunder, genuscertifikat och allt vad det heter.

Jag jobbade dels på en post-operativ avdelning, dels på geriatriken. Minns särskilt en patient med skelettcancer. Hon hade legat där i månader och var fortfarande kvar när jag slutade. Hon gick i princip sönder bara vi tog i henne och kved hela tiden trots att hon fick morfin. Hon ville inget hellre än att slippa. En annan patient som vi fick ta över från ett annat sjukhus var ett levande benrangel. Liggsåren var så djupa att man såg ben och brosk därinne. Hon skrek av smärta när vi skötte om henne. Efter någon vecka avled hon. Skönt för henne antagligen.

Sådana avskyvärda slut önskar jag ingen människa och inte mig själv heller. MEN... om jag, för övrigt kry och levnadsglad, skulle drabbas av andnöd pga Covid-19 eller annat vill jag inte bli avlivad med palliativ vård i form av en cocktail med muskelavslappande morfin (som gör det ännu svårare att andas) och lugnande medel så att jag inte skall bråka så förbaskat när jag sakta kvävs till döds. När en stat accepterar att man tar livet av grupper av sin egen befolkning, med början av de som har uppnått sin biologiska maxålder drar jag öronen åt mig. Det har skett i Europa förut och jag vill inte uppfylla Godwins lag genom att påminna om var och när. För övrigt fick jag imorse ett mail från ett undersökningsföretag med en enkät om vad folk tycker att man skall prioritera i vården map olika sjukdomar i olika åldersgrupper. Minns inte på rak arm vilket universitet som låg bakom studien men det väckte tanken att staten börjar sondera terrängen.