Jag är gubbe i själen
Men det finns också en lite dystrare historia bakom mitt mentala åldrande mellan 20 och 30, och det har att göra med åkommor. När jag var 22 fick jag (i efterhand konstaterat milda) hjärtbesvär. Inget som jag idag inte har under kontroll med hjälp av magnesium och renlevnad, men det är ändå något som jag får dras med resten av livet. Lång historia kort: Använde kreatin till excess och tränade som en idiot, och det byggde en extra ledningsbana på hjärtat som gav mig arytmier. Kaffe, tobak och till stor del alkohol är ute ur bilden sedan dess. Sömn är viktigt. Jag kan träna hårt igen, men måste leva inom vissa rutiner. Kan inte äta för mycket, och viss mat måste helt väljas bort. När jag sedan började känna att jag fick detta i schack, så kom allt annat. Kronisk migrän, rosacea, en marschfraktur i foten som aldrig läkte riktigt väl (bye bye till långdistanslöpning), och mitt livs första HIV-skräck som tack och lov visade sig vara negativt. Det blev ganska rejält mycket där ett tag, och i perioder har jag varit riktigt djupt deprimerad.
Så med allt detta tog min ungdom slut. Det kändes inte längre roligt att supa järnet till fem på morgonen och dra hem första bästa kjoltyg som sa ja, inte ens ibland. De kroppsliga konsekvenserna blev för besvärliga. Att behöva ligga mitt i natten på soffan och känna det enda hjärtat jag har leva rövare timme efter timme är det närmaste en nära-döden-upplevelse jag har haft, och vill inte ha det igen om jag kan undvika det.
Men livet är rikt ändå. Det finns mer än bara hedonism att förlusta sig i, och det har gjort mig till en bättre människa om jag får säga så själv. Jag har lättare för empati, givmildhet och godhet nu jämfört med då; när man trodde sig äga världen och var odödlig.