För egen del är bushcraft något separat från svenskt friluftsliv.
Jag anser att vi svenskar i allmänhet tror att vi är mer naturnära än vad vi egentligen är, och ju mer jag engagerar mig i ämnet, desto mer skeptisk blir jag. Vi har en bild av att vi alla lever på bär och svamp och badar i tjärnar med kurviga dalkullor som sällskap och värmer faluröda stugor med egenhuggen ved, men det är nog en bild som blir mer och mer sällsynt. Visst, många svenskar tar en fjällsemester och sover ute ett par nätter då och då. Kanske plockar lite blåbär i svärföräldrarnas stuga för att få lägga i yoghurten på morgonen. Snickrar ihop en kåsa och en fågelholk och kanske en kniv i skolan på
slöjden; detta magiska begrepp som utbölingar tycker är så exotiskt och fascinerande.
Men vi sover inte regelbundet under bar himmel. Vi odlar inte vår egen mat eller drar upp föda ur sjön i några större mängder. Hur många fnyser inte åt tanken på att äta den ödmjuka gäddan; som har hållit generationer av förfäder vid liv? Få vanliga svenssons kan ta ur ett djur, fläta ihop en videkorg, garva ett skinn, slå ett rep av fibrer eller göra upp eld efter en veckas regn. Om man tittar på andra sidan Atlanten, i USA och Kanada, är flera veckor långa expeditioner med kanot eller jaktresor med mulor och hästar inte alls ovanligt; vilket förmodligen skulle vara en nyhetssensation här. Nybyggarmentaliteten ligger ännu kvar: Man tar reda på allt allt ur djur och äter varelser som inte ens skulle räknas som mat i Sverige. I Texas är stekt skallerorm en delikatess. Här får vi inte ens röra huggormen, trots att den är så långt ifrån utrotningshotad som ett kreatur kan vara.
Jag tror tyvärr att allemansrätten är lite att beskylla. Missförstå mig inte. Vi har enorma fördelar som kommer med allemansrätten, jämfört med andra länder. Men den är också löjligt restriktiv och skev ibland. Enligt lag och praxis får du knappt ta en pinne ur skogen för att elda. Istället skall man ha med en säck Biltemaved från skövlingar i Östeuropa
. Skogsbolag och bärplockarfirmor kan finkamma ändlösa hektar på resurser, men själv får man knappt ta en ticka från ett träd utan att knäfalla för markägaren och kyssa dennes gummistövlar.
Bushcraft för mig är inte att vara en glorifierad turist som bara får gå på väl markerade stigar och ta foton och titta på naturen som en tavla och elda medhavd vet på avsedd eldplats. Det är att
interagera. Att smaka på allt som går att plocka, gräva fram, jaga och fiska. Att känna hur man bänder fibrer till flätverk och rep. Att känna doften från olika arter av ved när det läggs på brasan. Från alen och dess nästan magiskt huvudvärkskurererande rök en varm sommardag, till tjärstubbens arom en kall höstmorgon. Att svettas där man bygger ett vindskydd med yxa och såg; en byggnad som kommer att stå sig i många år mot väder och vind och ge lä åt jägare och svampplockare. Att känna sig levande och se hur ens vetskap kan skörda nödvändigheter och se hur det kommer tillbaka flerfaldigt starkare.
Att vara en hushållare av naturen.
Det är dock få som får den chansen, och jag är evigt tacksam att jag har kontakter inom markägandet som ger mig tillstånd att uppleva naturen på riktigt. Att bara snurra runt där alla andra svennebananer redan har trampat tusen gånger och svinat ner är inte tilltalande för mig.