preppad.se

Så blev det återigen tid för beslut om att ge den sista sprutan och låta den ena hunden somna in.
Den som stod mig närmast av dom två. En kul kompis i skogen och bra larm om någon oväntat kom mot huset.
Fick försvinna till hundarnas Valhall i förmiddags efter varit dålig några dagar.
Alltid trist men ingår ju liksom i konceptet att ha husdjur/hund.
Får ta lite tid innan vi bestämmer när/om det blir en ersättare. Vittefan vad det kan tänkas bli för ras härnäst.

Alltid trist när man måste göra sig av men sin kompis.

Haft hand om tre hundar.

Första var speciell, hade sina egna idéer om vem som var snäll respektive dum, hade henne på deltid. Jättego mot oss men fan ta den som uppförde sig fel. Jobbigt men lätt, alltid koppel och sele för hon var oberäknelig

Andra en pinscher, henne saknar jag verkligen. Min första hund på riktigt. Knäpp och olydig men väldigt bra.

Tredje en pinscher, honom saknar jag inte på samma sätt. Fantastisk spårare, bitproblematik och fysiskt dålig.

Saknar de första två, förstår dig - tror jag. Hoppas det blir bra på något sätt, med en ny eller att den kvarvarande blir tightare.

xsive skrev: 11 okt 2023 22:42 Vittefan vad det kan tänkas bli för ras härnäst.

Svårt det där. Jag börjar nog landa i att det, för min del, finns fyra (kanske fem) alternativ. Skriver för att få kritik och idéer jag inte tänkt på själv.
- Kromfhorländer: Låg jaktlust, skäller på besökare.
- Dansk-svensk gårdshund: Gårdshund, duger till allt, lite hög jaktlust.
- Nån mastifftyp: Håller sig på gården, är tydlig när det kommer främmande, dock för stor.
- Blandras, hunden hund: Så trött på rashundar som har rastypiska problem. Hunden hund är förhoppningsvis åtminstone fysiskt frisk.
- Pinscher, igen: Vaken, skarp, håller rent på gården, hög jaktlust.
Grejen är att jag vill ha en hund som väger under 20 kg och kan strosa runt på gården själv - med dörren öppen - utan att försvinna och som gillar eftersök.
- Sen finns ju nummer sex, inte på allvar kanske, blir för socialt jobbigt men jag är lite svag för Boerboel och Kangal...

Har haft pinschrar. Den ena jättefin men fick cancer. Den andra galen, en s.k. "bitpinscher" - ett begrep bland pinschrar - och dessutom med svåra magproblem. Båda omplaceringer. Vill ha omplacering igen.

Finns en fin Kangal-korsning på hundstallet för den som är beredd på vad det är att ha en STOR boskapsvaktare....

maskros skrev: 11 okt 2023 23:06 - Dansk-svensk gårdshund: Gårdshund, duger till allt, lite hög jaktlust.

En mindre DSG tik var vad som fick somna in idag. Var en riktigt bra hund. 5e hunden som fått somna in genom åren.
Omplacering vi haft i 6-7 år. Fått springa ut och in som hon ville men har större väl inhägnad tomt.
Generellt få avlade problem med rasen. Lojal som få och mycket ork i litet paket. Kräver en hel del aktivering.
Kanske inte så härdad ras för kallt sämre väder bara.
Någon terrierras är på möjliglistan men har några alternativa funderingar också. Omplacering troligt men kan tänka mig valp.

xsive skrev: 11 okt 2023 23:53

maskros skrev: 11 okt 2023 23:06 - Dansk-svensk gårdshund: Gårdshund, duger till allt, lite hög jaktlust.

En mindre DSG tik var vad som fick somna in idag. Var en riktigt bra hund. 5e hunden som fått somna in genom åren.
Omplacering vi haft i 6-7 år. Fått springa ut och in som hon ville men har större väl inhägnad tomt.
Generellt få avlade problem med rasen. Lojal som få och mycket ork i litet paket. Kräver en hel del aktivering.
Kanske inte så härdad ras för kallt sämre väder bara.
Någon terrierras är på möjliglistan men har några alternativa funderingar också. Omplacering troligt men kan tänka mig valp.

Jag tänker att någon av trädskällarraserna eller buhund skulle kunna vara hyfsade alternativ. Mycket jakt, tål väldigt kalla och karga väder om det skulle behövas. Duktiga på att varna och kan jobba som gårdshundar. Extremt vaksamma och har en oändlig kapacitet fysiskt. Samtidigt som de kan vara lugna och mysiga inomhus. Bra storlek om man behöver bära eller "rädda" dom. Hyfsat friska hundraser också. Spetsar överlag tycker jag är ganska intelligenta och kan lösa många uppgifter även om de är avlade för att vara väldigt självständiga.

Grymt kul och nyttig jakt också. Verkligen allt kan du jaga med dem. Vi har nu en nobs/finne, en buhund/finne och en renrasig finne. Märker egentligen ingen större skillnad dem emellan rent jaktligt men och andra sidan är de så unga ännu också. Men de har skällt alltifrån skogsfågel till älg.

Vi har väldigt olika syn på spetshundar ser jag. Min nobs var nog en av de bättre hundar jag haft men med vissa spetsrelaterade problem också. Han kissade inne/revirmarkerade. Han tom gick fram till en finnstövare och pinkade på dennes framben. Tycker inte att nobsen blir speciellt långlivad, de jag har haft att göra med har inte passerat 12 årsstrecket i bra form utan varit väldigt skröppliga och sjuka. Har träffat på flera nobsar som revirmarkerat inomhus, och det har varit hos människor som kunnat mycket om denna rasen och även haft kennel.
Min nobs blev best in show med bedömningen sveriges finaste hanhund i sin ras och slog även ut finnspetsen jag gick upp mot i slutronden vilket är mycket ovanligt. Men för att få jaktchampionatet så krävdes det jaktprov och min nobs hade för vana att först göra jaktområdet älgfritt, han stödde bort alla älgar innan han började jaga fågel, och det får man inte på jaktprov.
Men det gjorde inte så mycket för min det. Hade varit kul att få championatet men jag hade ändå inte kunnat avla på honom då han hade åkes rulle i stammen. Åkes rulle var bärare av pra.
Fick skjuta någon riktigt fin tjädertupp för honom i alla fall. Han ställde tom björn och grävling.
Drev som sagt älg men bara korta drev. Han var lättlärd och han fick beröm på utställningen för hur fint han följde samt vilken kontakt han hade med mig, han hoppade upp lite då och då och stötte nosen i min hand. Han gick fot utan koppel i alla situationer även då nerverna var på utsidan inför jakten, var ett krav jag hade att gå fot en bit ut i skogen innan jag släppte, och han hoppade jämfota och gnydde, men gick fot. Han var en stor ögontjänare lydde ingen annan. Har fått höra flera gånger att min nobs var väldigt speciell.
Bästa hunden jag haft var en engelsk setter som jag jagade skogsfågel och ripa med. Henne kunde jag lämna på min jaktrock i skogen och åka hem för att hämta mer ammo. Hon låg kvar på platsen tills jag kom tillbaka. Var ett litet test för att jämföra med en historia som går i stående hundkretsar om en uppfödare i jämtland som lämnade två av sina hundar uppe på ett fjäll och när kvällen kom blev hundarna kvar/ej hittade/bortglömda och en annan jägare kom förbi platsen ett år senare och hittade skelettet av de båda hundarna. Den setter slår alla andra hundar men hon blev inte gammal utan jag fick ta bort henne efter att hon fick en hjärntumör.
Har även haft hundar åt hunskolan i sollefteå och gått kurser där bla jakthundsdressyren med setter.

Norrbottenspetsar är fina, det verkar dock som ni säger vara väldigt olika personligheter.
(Finskspetsar skulle jag beteckna som rena jakthundar, vissa har varit lätta att "potträna" andra har absolut bestämt att en revirmarkering alltid måste ligga på en viss yta av sovrumsgolvet (jag vet inte om det kanske har med maten att göra, finnspetsar markerar ibland mat de inte vill äta just då som sin, så det har kanske med det att göra)... osv... De är som småbarn i detta avseende. )

Jämthundar och Gråhundar är lättare att få rumsrena och är väldigt mycket lugnare men de är också rena jakthundar och mest bara till älgjakt tycker jag, även om de fungerar att ha inne så tycker jag det är sådär när man har gäster hemma och så, är man själv spelar det väl mindre roll... Är man gift beror det väl på frun/maken skulle jag tro om man får ha vovven inne vis finsoffan eller inte... ha ha fast de tycker ofta att det är alldeles för varmt inne vintertid, finskspetsarna verkar inte heller riktigt gilla för stark värme inne efter att de har lagt sig till med vinterpälsen. Därför hade vi hundsängarna i ett litet svalare rum bredvid pannrummet.

Sällskapshundar är jag dålig på, men en släkting har en labrador som verkar både barnvänlig och fungerar bra som innehund men de kräver också massor med motion. Flickvännen gillar honom också.

Tax är väl också en klassiker men de blir ju inte lika följsamma och de skall ju alltid söka av hela området noga innan de kommer (annars bryr de sig inte så mycket om att man ropar innan den fått nosa färdigt), osv. Brukar också vara ganska hög VAF faktor om man är gift, i allafall högre än jaktspetsarna brukar vara... ha ha Fast ingen av jakthundarna har haft problem med barn eller liknande här, det är mest att de är ivriga och fysiskt starka hundar som inte trivs med att ligga stilla på soffan alltför länge.

Det är bra att tänka på att jaktspetsar kommer att kasta sig över barnens sällskapsdjur, grannens höns, katter och skit om de får chansen.
Det sparar väldigt mycket gråt från barn och svador från frun om man har vett att arbeta efter att de är just jakthundar och kommer att förbli det i alla lägen och inte släpper dem okontrollerat bland barnens husdjur eller liknande.

Min nobs rörde aldrig sonens saker, han var nyfiken på sonen men aldrig uppe i ansiktet på honom vilket min mammas foxterrier var på mig som liten bäbis, den var färdig att hugga mig innan föräldrarna mina gjorde sig av med den hunden.
En egenskap hos min nobs som valp var att den letade upp mina trosor och hade som snuttefilt på nätterna, den låg också i sängen men allt det slutade tvärt när valpen blev 5-6 månader. Den slutade tom att gå upp i trapporna och stannade på bottenvåningen i alla lägen. Helt annan hund.

Sedan hade jag en utterhund/jämthundskorsning som var väldigt duktig på älg och ståndskall timvis var inget ovanligt, hon tog även skadeskjutet upp till 4 dagar efter skottilfället. Inte våran älg utan grannlagets. De hade då släppt sin eftersökshund innan utan att hitta älgen som låg i kommunens vattentäkt. Den hunden ville aldrig vara inne mer än korta stunder för lite kel och mat. Hon höll sig på tomten om man var hemma och kom och knackade på köksfönstret om hon ville nåt. Hon kurade ihop sig under en vinbärsbuske och sov även i stark kyla vintertid. Det var hennes val och där hon trivdes. Även om jag hade en granne nära gick hon aldrig dit.

Taxar är kända för att vara svåra att dressera och ha ett fantastiskt minne, vilket jag gärna intygar. Träffade en klasskompis som hade en kanintax som jag blev kompis med under tiden i mellanstadiet. 12 år senare träffade jag klasskompisen igen och taxen som genast kröp upp i mitt knä. Det gjorde den knappt med familjemedlemmarna ens då hunden var väldigt skröplig och gammal.

Ingen av våra jaktspetsar, oavsett ras har heller gett sig på barn, terriers är ju ett speciellt släkte, särskilt tysk jaktterrier... En bekant till farsan hade en sådan, han var jämt hoplappad kors och tvärs då han varit i slagsmål med grävling eller andra hundar, när andra hundar backar så anfaller jaktterriers grävlingen eller tom vildsvin... verkar totalt sakna alla former av självbevarelsedrift... ingen hund med normal självbevarelsedrift skulle någonsin ge sig på en grävling annars mer än en gång... men så icke tysk jaktterrier, de backar inte en millimeter, bara avancera framåt... ha ha
Tyvärr var det även samma visa med andra hundar som vorsteh och andra som var mycket större, trots att han alltid fick duktigt med stryk av vorstehn var gång han flög på honom, men han lärde aldrig av sina misstag... (vorsteh hugger normalt inte människor eller andra hundar, det var mig veterligejn inga problem med honom alls, de är som regel stabila och bra sällskapshundar när man inte jagar med dem, men om någon försökte att bita bort mitt ansikte skulle jag också opponera mig mot det med som det heter erforderligt våld... ha ha fast det var ju egentligen inte Vorstehns fel.)


Jag vet inte riktigt varför en del fiskspetsar kan hugga folk även om det är enstaka gånger, men min teori är att det förmodligen är lukt från en annan hanhund som triggar i en situation där hunden är osäker på nya människor, har inte varit med om det själv dock.
Däremot kan båda könen även i vuxen ålder ofta slita i folks byxben och liknande om de anser att någon är inne på deras territorium när de har tråkigt, men det är ju mest pinsamt som hundägare när de gör det och hoppas att det inte var personens finbyxor... fast våra brukade inte göra det på andra även om de fransat upp mina ibland när de var valpar och tuggar på allt.

Norrbottenspets är ju bra mycket lugnare från början.

Markerar saker hejvilt gör nog de flesta jaktspetsar, jämtarna markerar varandra titt som tätt när det blir överslag, de är som barn när det kommer främmande då småbarn blir upptrissade, börjar springa runt nakna och studsa med bollar och allt de kan hitta i huset, när vovvarna blir det börjar de ibland markera saker litet hur som helst om det är hanhundar. ha ha Jag skulle nog beteckna detta som helt normalt om hunden är upphetsad av sådana orsaker.

Labradorer, taxar, mm brukar inte göra det på samma sätt även om de pinkar överallt annars också som de flesta handhundar.

Jag tror att en del av beteende skillnaden mot många andra raser när det kommer till Nordiska jaktspetsar beror på att vargar har delvis annorlunda beteende och att mer av detta kanske finns kvar i högre grad hos nordiska jaktspetsar, man kan ju också set detta i saker som färgteckning päls, mm.
(Det är i allafall min teori) även om de må vara lika så är Jämthundar inte Huskies eller Kanadensiska Malamutes, nordiska spetsar kommer delvis från en annan stam som jag tror har mer nedärvt från gråvarg, andra raser kan troligen ha mer från den nu utdöda asiatiska vargen som utgör den andra dominerande hälften av dagens jakthundar.