När övergår beredskap till detaljfixerad paranoia?

[Björngrillarn]

Något som jag har upplevt under hela min karriär som survivalist är återkommande teman och åsikter kring hur preppers bör tänka vid sina förberedelser - dessa teman tycks också vara något växande i omfattning för varje år som går.

Vad pratar jag egentligen om? Jo, hur många gånger på Youtube, forum, och andra platser har ni sett dessa uttryck:

"One is none, two is one, and so on"

"You always need to carry backups in case you lose X or Y"

"Well, what if you lose your pack?"

"If your house burns down, have you stored a clone of your preps elsewhere?"

... och så vidare.

Därtill har man sett väldigt extrema exempel, såsom mannen som köpte på sig drösvis med slumpmässiga skor på loppisar för att kunna sko sina barnbarn (som inte ens var födda), eftersom han var helt övertygad om att apokalypsen/dystopin/NWO/whatever närmade sig med stormsteg (tror att det var i samband med nojjorna kring Jade Helm 15 eller någon annan tramskonspiration som amerikanarna bajsade på sig över).

preppad.se och dess föregångare har väl mestadels befolkats av rätt vettigt folk, men emellanåt har det dykt upp individer med livsstilar som mest verkar likna manisk fixering över vad som är hypotetiska framtida hot, vilket inte bara leder till hoarding, utan även till en gränsen-till-hjärtinfarkt-inställning till allt som händer i världen.
Missförstå mig inte - att ha reserver och bunkra upp nödvändigheter är sunt och bra och en realistisk omvärldsbild är varför vi kallar oss preppers. Vad jag dock undrar över är gränsen där det börjar bli ett närmast patologiskt beteende. Om jag gillar ett par skor så köper jag gärna ett extra par och sätter undan dem; att ha några "överflödiga" saker i form av exempelvis ett extra stormkök med kanske annat bränsle eller annan funktionalitet är inget fel. Förbrukningvaror som man ändå använder upp kan man fast ha årsreserver av - i det långa loppet, förutsatt att svinn inte sker, så kostar det inte mer, särskilt man väntar att inflationen stiger.

Men då man går in på Reddit eller andra platser och än en gång ser snubbar som packar ned två-tre-fyra bushcraftknivar av varierande klass i en nödryggsäck "bara för att ha reserver", diskuterar huruvida en bil alltid skall innehålla en komplett campinguppsättning ifall man måste fly undan krisen med en sekunds varsel, eller filosoferar om man behöver ha en reservuppsättning med EDC-prylar i jackan i fall man tappar bort byxorna - jepp, har sett exakt den tråden; personen var nojig att RånBögMördarna skulle hitta honom under SHTF när han sitter och skiter byxlös och således måste fly med snasen flängandes.

Ibland känns det som att vissa preppers går alldeles för långt i sin oro över "what if", till den punkten att det konsumerar all deras tid och energi.

Om man är en person som regelbundet tappar bort eller rent av pajjar sina knivar eller yxor eller nånting, så är det inte en fråga om huruvida man bär tillräckligt många reserver. Det är en fråga om att vederbörande är en slarver som inte kan hålla reda på sina grejer eller hantera dem rätt, och bör istället lära sig göra det.

Om du bor i ett så pass allvarligt riskområde att du ständigt måste ha snälltryck på att kunna hoppa in i bilen och fly kanske du måste överväga om det inte bara är bättre att flytta redan idag, innan något händer?

Om vi mot all förmodan skulle kastas in en omåttligt dystopisk värld där RånBögMördarna faktiskt suktar efter att råna, våldta och mörda bajsande, byxlösa individer och jagar genom skogarna efter just detta så lär nog inte alla prepps i världen hjälpa en ensam individ - då får vi börja uträtta våra behov med beväpnad vaktpost intill, helt enkelt.

De flesta av oss lär ha begränsade resurser för prepps, så var drar man gränsen? Om man på riktigt är övertygad att en sällsynt apokalyptisk händelse såsom supervulkan eller asteroid eller gammablixt kommer att hända under ens livstid och man måste preppa för någon slags existens under en odefinierad övergångsperiod, så vet jag inte riktigt vad jag skall säga... Det är väl en omåttlig ångest som måste plåga dessa människor, och de kommer att få lägga ned alla sina pengar på att förbereda sig inför något som statistiskt sett inte ens nästan kommer att ske under ett människoliv. Och vilket liv kommer de att leva under tiden?

Vad är edra tankar?

[hej]

Måttligt preppande innan grått läge är sunt, att ligga lite före i ett brunt läge är också sunt. Likaså att axa rejält i ett begynnande SHTF läge.
Att maxxa allt hela tiden är inte sunt och tyder på allt för hårt spända nerver som håller på att brista. Sorry om någon tog åt sig.
För att citera min son: Chilla

Lagom för situationen, som en traditionell svensk.

Sen finns det vissa saker som är bra att lära sig och några saker som kan vara bra att skaffa sig innan de behövs, men det är något annat.
Kunskap syns inte på hyllorna.

//Hej

[bastard]

från en som har mer knivar än vad jag kan använda till mitt liv tar slut, även om jag skulle leva i 200(0) år

man saknar självinsikt om det går för långt
man har inte koll på sina faktiska behov
man kan inte tänka på mer än några få scenarion

motsatsen är att
för stor självkänsla, och tror sig klara sig igenom ett kärnvapenkrig i närhet med sin egen kunskap, även om man inte har någon , inte heller erfarenhet, eller hjärna nog för att lära sig något nytt, och utan i förväg inskaffad utrustning
inte har funderat på vilka behov man kan ha
inte tänkt igenom flertalet framtida scenarion

jag kommer inte klara mig igenom en hel del scenarion
jag vet med 99.8% säkerhet att jag klarar mig igenom några veckors sammhällskollaps

däremellan finns det för många scenarion som man kan fundera på , som man kanske kan klara med rimliga åtgärder i förväg, prepp

har någon dunk diesel ståendes, så jag klarar en körning till annat ställe
har ved för en kall vinter
har brandlarm i huset och brandsläckare

saknar en del som jag skulle vilja ha


men dom som nördar in sig på en , en enda sak, kommer troligen gå till överdrift, speciellt om dom är riddare över tangentbordsvärlden
och i dagens samhälle, där fårket knappt kan torka sig i röven utan att ha instruktionsvideon på youtube spelandes
så är tangentbordsryttarna allt för många, och framförallt, dom tar så mycket plats att dom som faktisk gör något och i några få rader lägger ut praktiska lösningar på riktiga problem, provat och klart, drunknar i flödet av fejkande tangentbordsryttare med dess följare, att dom som skulle mått bra av dom få raderna av beprövad kunskap , inte hittar dom ganska många guldkornen som faktiskt finns

[Camo]

Ett mycket bra och välskrivet svar Bastard

[maskros]

Vi vet inte i vilken form SHTF kommer, man kanske har en tro men man vet inte. Därmed tänker jag att det är bra att vara bred i sitt preppande. Jag tror på den billiga energins slut och det industriella samhällets kollaps så jag preppar för det, nån annan tror på kärvapenkrig och preppar för det. Våra prepps överlappar delvis och där i överlappet kanske sanningen finns?

Vad gäller nivå tänker jag att så länge man har koll och ordning på sina prepps och en tanke med varför man har dem så är det ok. Däremot när det börjar ligga grejer överallt och man inte hittar det man behöver fast man har minst tre av den saken så menar jag att det spårat ur. Ibland drömmer jag om att starta en speceriaffär i byn där jag hålls. Då kan jag ha mycket, få det roterat och ingen tänker två ggr på varför man har massa grejer.

En annan tanke är att åtminstone en del av de Björngrillarn skriver om kanske saknar erfarenhet och därmed känner ett behov av att säkra allt. Björne har varit ute i skogen och vet vilka grejer som går sönder eller försvinner. Jag hålls mest hemma på gårn och vet vad som går sönder eller försvinner här. Jag vet hur snabbt jag sliter ut kläder och arbetskläder, jag vet i hur många år min såg håller för mina behov. Har man den kunskapen med sig är det mycket lättare att planera för att klara sig sjäv, helst med andra.

Tror jag.

[xsive]

Vad gäller nivå tänker jag att så länge man har koll och ordning på sina prepps och en tanke med varför man har dem så är det ok. Däremot när det börjar ligga grejer överallt och man inte hittar det man behöver fast man har minst tre av den saken så menar jag att det spårat ur.

Ja men.. Om jag har tre av en så ökar chansen betydligt att hitta den (i min oordning) när jag behöver den.
Jo det händer att även om jag har tre så hittar jag ingen av dom för att jag tänkt till, tror jag och förvarar alla på samma ställe
Har jag en men lika oordning på mina saker så är det lika osannolikt att hitta den som Harrisburg var att inträffa.

Det spårar inte ur före jag har +10 (Ja inte för knivar eller ficklampor då)

[Tank]

sorry för garvet, men sjukt roligt skrivet Björne!

Själv ser jag delar av prepping som min hobby i olika inriktningar och djup. Jag tycker helt enkelt att det skänker mig glädje att pilla med saker som tangerar eller är i ämnet.
Skulle jag kunna gå över gränsen/styr? Beror på vem som bedömmer det hela tänker jag
Täcker det jag gör allt? Självklart inte, men jag eftersträvar inte det heller, men förmodligen rätt mycket av de mera troliga scenarierna som finns närmast oss där vi befinner oss.

Jag kan inte säga att jag har träffat någon som är manisk i ämnet.
Möjligen någon som tagit det en bra bit på vägen.

Har jag sett folk som är horders på riktigt? Japp, och det är en helt annan sak...

Jag gissar att det är rätt få människor i Sverige som verkligen kör All in, som vissa Amerikaner till vardags verkar göra.
Men vårt samhälle verkar ännu inte heller vara så extremt som det verkar vara på vissa platser i det landet..

//Tank

[bastard]

jag ser den stora svårigheten att kunna få ett bra heltäckande prepp, man missar säkert hälften

vad är nyttan av 100 balar toappapper om man inte har en burk laxermedel med?

frågan är vad man missar ?

och vilka saker man lägger ner för mycket jobb på

[Kardinal]

Syftet är ju att man inte ska behöva oroa sig för olika oönskade händelser, från vardagshändelser till allvarliga kriser. Om man är paranoid och går ner sig i negativa undergångstankar är inte prepping lösningen, utan psykiatri. Utgångspunkten måste vara att ens beredskap inte ska bli överdrivet betungande eftersom syftet är att göra livet mindre jobbigt. Att då lägga tid, energi och pengar och oroa sig i vardagen med hopp om att kanske möjligen få det mindre jobbigt vid extraordinära händelser gör nog att totalen av "jobbigt"-kontot hamnar på minus rätt snabbt. Man måste också fundera på sannolikheten av allvarliga kriser. Är det rimligt att förbereda sig på en kärnvapenvinter när sannolikheten så låg och konsekvenserna sannolikt ohanterbara oavsett ens beredskapsnivå (med undantag för Silicon Valley-miljardärer med bunkrar på Nya Zeeland)?
Om inte prepping är:
- Roligt
- Hanterbart
- Konkret
- Förankrat i verkligheten
...så ska man inte hålla på med det.

Som svar på frågan. Ja, jag tycker det finns mycket oro/paranoia i preppingvärlden. Man oroar sig för saker man inte kan påverka eller förbereda sig för, vilket tar fokus från hanterbara händelser. Man förbereder sig på osannolika scenarier (det får man göra, men bara om det är kul!). Man fokuserar på saker med mycket liten reell effekt, som taktisk utrustning eller att ha 100 knivar för tusentals kronor styck (det får man också göra, men bara om det är kul!). Så å ena sidan tycker jag att ens prioriteringar ska baseras på logiska och väl underbyggda slutsatser, å andra sidan bör man göra avkall på detta av rätt orsaker. Det är inte fel att samla på knivar, det är ju bättre än frimärken ur ett preppingperspektiv. Men att ha 25 fällknivar är inte väl spenderade medel mot sin beredskap. Jag hoppas människor lägger sin beredskap på en rimlig nivå där de kan hantera de vanligast förekommande kriserna, under en skälig tid, utan att för den sakens skull försaka semester med familjen, att resa och se världen, att äta god mat ibland, att utbilda sig och skaffa ett jobb man vill gå till eller att samla på knivar.

Enligt mig är det på tok för detaljfixerat att fokusera all sin tid och alla sin resurser på prepping, exempelvis när det tar sig uttryck som att kritiera andra som prioriterar att spendera resurser i en annan riktning än man själv valt. Det blir något sekteristiskt över hela grejen när alla ens resurser ska gå till resursoptimering mot krisberedskap. Vi har alla olika intressen och prioriteringar, det viktiga är medvetenhet.

Om man tänker att man i 99% av ens tid har noll eller mycket liten nytta av sina prepps. Av den resterande procenten kan man antagligen hantera 95% av alla kriser med rudimentär beredskap. Vi snackar liksom 2-dagars strömavbrott under snöstorm. Inte invasion, nukleär EMP eller supervulkan. Att förbereda sig på resterande 5‰ är antingen mycket dyrt eller meningslöst

[maskros]

Om man tänker att man i 99% av ens tid har noll eller mycket liten nytta av sina prepps. Av den resterande procenten kan man antagligen hantera 95% av alla kriser med rudimentär beredskap. Vi snackar liksom 2-dagars strömavbrott under snöstorm. Inte invasion, nukleär EMP eller supervulkan. Att förbereda sig på resterande 5‰ är antingen mycket dyrt eller meningslöst

Tänkvärt.

Sen gör vi (alla här inne) olika bedömningar av vad vi tror kommer att ske under ens livstid. Så de där 99% kan för en del hållas för sannolikt som en betydligt lägre siffra - sett över livet.