Ännu en tråd om antipreppers

[Obstinat]

Har gjort en bekantskap med en trevlig person. Tyvärr delar vi inte samma tänk vad det gäller förberedelser.
Behöver inga tips om att omvända personen ifråga utan mer få förståelse för hur olika vi tänker rent generellt. Hur kommer det sig att vissa individer tycker det räcker med ett par nudlar i skafferiet o en klick smör till mackan. Medans ”vi” andra strävar efter att ha reserver som räcker veckovis o längre.

Har redan fått skämtsamma kommentarer om att jag nog inte behöver köpa fler gulashsoppor osv... Eller när personen ifråga hjälpte mig o rensa i frysen (välbehövligt) o fann 15 frysklampar...... Lyfte frågan om beredskap vad det gäller föda o vatten om något skulle ta slut/krisa. Men hon tyckte lösningen var att bege sig till affären. Nämnde då en händelse som hände för några år sedan när kommunens vatten var otjänligt. Folk hamstrade köpevatten. På några timmar var det slut i hyllorna i butikerna.

Som sagt ingen tipstråd om att omvända någon utan mer förståelsen över hur folk i gemen resonerar.

Tankar kring detta?

[maskros]

Det är så lätt, så lätt, att leva i det som är. Jag ramlar själv dit ibland.

Under hela mitt liv (gissningsvis bland de längre här inne) har det inte inträffat några allvarliga samhällsstörningar i Sverige som påverkat mig kraftigt negativt. Visst har jag varit med om strömavbrott som varat något dygn och snökanoner och stormar och lite annat. Jag har även varit runt lite i världen och sett att det finns ställen där det blir mer tok än här hemma. Man formar sitt liv i hög grad av erfarenheter och mina erfarenheter säger att det ibland händer småsaker som är besvärliga men att det snart fixar sig och så blir allt som vanligt.

Det finns egentligen ingen anledning, annat än om man börjar grotta i vad som kan tänkas gå fel, att tro annat än att allt funkar och kommer flyta på även i framtiden. Det finns inga tecken som pekar på något annat, inte i min vardag. Visst, SWISH slutar funka en halv dag, betalsystemen ligger nere ett dygn men det är bara ett irritationsmoment som snart löst sig och just det att det löser sig stärker mig i min uppfattning att allt är ok.

Jag ser ingen havshöjning och ingen plast i torskpanetterna jag köper på ICA. Frukten smakar fint och finns året runt. Jag tycker det varit skönt med lite extra värme förra sommaren, att det brann upp lite skog stör inte mig och de som drabbades har ju försäkringar och får hjälp av staten. Alla som kom 2015, de bor inte där jag bor och de bråkar mest i några speciella områden i några specifika städer så det rör inte heller mig i min vardag.

Mitt liv flyter på och jag har inga tecken på att det kommer att ändras de närmsta åren. Skulle något hända så får jag väl hantera det då, jag kommer förstås att få förvarning.

Så du som försöker tala om för mig att KRISEN kommer, ta och tagga ned, vi fixar nog det med ska du se.

[somvanligt]

Enkelt: de tänker bara på sådant de erfar och sådant människor i deras absoluta närhet har upplevt. Obehaget av att tänka på att det kan gå utför, om de får det påpekat för sig, gör att de avfärdar tanken eller gör sig roliga över idén. Humor är ett klassiskt verktyg för att hantera oro/stress. Många känner nog igen reaktionen ”Då kommer jag hem till dig” följt av ett skratt. Om de utöver detta är även tillbedjer PK så är de fullständigt onåbara.

[Abbe]

Jag har som sagt svårt att förstå hur de resonerar. Många förbereder sig kanske inte av ren lättja, men själv tycker jag preppandet också är ett lättjeargument: så skönt att inte behöva tänka på matinköp och köplistor var och varannan dag/ vecka. Så skönt att dra iväg till landet utan att stanna för att handla. Att slippa alla dessa helger i köplador. Så skönt när ett redskap gör sönder att bara plocka fram ett nytt och slippa dra iväg och handla. Så skönt att slippa köpa kläder. Så skönt att vara prepper och njuta när jag vill njuta.

[Dancecommander]

Samhällsnormen uppmanar knappast till längre planering, så det är inte konstigt. Vi är alla uppväxta och präglade av sosseriet, vi är vana vid att Staten ska lösa våra diverse problem. Rättning; vi är vana vid att Staten säger sig lösa våra problem, fast de inte gör det. Har du inget jobb? Arbetsförmedlingen. Gå en upphandlad utbildning i hur du skriver ett cv. Tittade chefen ned i din urringning? Anmäl det till polisen. Är din farmor skröplig? Inga problem, hon har pension, så du behöver inte bry dig.

Orkanen i vintras ledde till tragikomiska kommentarer. Jag minns en kvinna som skrev på facebook att hennes stackars pappa satt i ett kallt hus utan mat. ”Varför skickar ingen hjälp till honom?!”. Att hon bodde i samma stad spelade ingen roll. Jag menar, bristen på ansvarstagande är skrämmande.

[NordicHillbilly]

De flesta har en IQ på 100 och många är betydligt dummare än så. Dessa kommer följaktligen att bete sig mer korkat än en annan gjorde som tolvåring. Kortsiktighet är just ett infantilt beteende till följd av begränsad logisk förmåga. En funktionell och intelligent person ser saker i ett längre perspektiv. I ett optimalt samhälle vore det just de mest intelligenta människorna som styr, och enbart intelligenta/starka/högfungerande som fortplantar sig. Detta hade vi innan civilisationen och med hedendomen ända fram till kristnandet. Därefter blev trälar allt mer fria och blev fler. Kasterna som såg till att vår tillväxt var kvalitativ luckrades upp och försvann. Numera har vi dess motsats: liberal demokrati. Detta leder till den idiokrati vi ser utspela sig framför våra ögon. Korkade människor - trälar - har till följd av det upphävda kastsystemet förökat sig och blivit hundratals gånger fler än alla vettiga människor. Vissa är riktigt vulgärt korkade, andra är halvt vettiga men ändå dumma som spån. Det som var dygder historiskt leder till fängelse och samhällelig utfrysning. Fysiskt mod, moralisk ryggrad och handlingskraft exempelvis. De flesta som klarar sig bra i den moderna världen är verkliga bullshitmänniskor som skulle ha blivit tuktade på torget i någon stock så sent som för några hundra år sedan. Lurendrejare, lögnare, krämare, ockrare.

Nej, låt det brinna. Det har gått för långt, jag vill inte rädda mer än en promille av den värld som nu finns. Häller hellre lite dyrbar bensin på den.

[Charlie**]

Fast, varför är det naivt och dåligt med att vara en "antiprepper" egentligen? De lever ju faktiskt fullt ut och dör de först av alla så har de ju haft ett väldigt bra och lyckligt liv fram till sin död, eller hur? Hur blir livet för oss som förberedde oss inför den kommande katastrofen och om vi överlevde, hur upplevde vi tiden efter?

Du sitter där i en del av en husruin. Ensam. Du försöker värma dig så gott det går framför brasan som du eldar med gamla plankor. Ensam. Du grillar och äter den sista biten av hunden du slog ihjäl förra veckan. Köttet är skämt men du har något att tugga på. Ensam. Det är kallt, det blåser och regnar. De plankor och spillträ du samlat på dig under dagen börjar ta slut. Sedan följer en lång kall natt. Du tänker på tiden före katastrofen. Den där soliga sommardagen i juli 2019.

Solen som sken. Du gick där längs kajen och njöt av vädret, mjukglassen och sorlet från utecafféerna. Du betraktade människorna med ett mått av förakt. Stackars jävlar, de kommer inte ha en chans. De är inte förberedda. De vet inte vad som kommer att hända. Du njöt extra av situationen för du var förberedd. Hela ditt lager med konserver, ris, fotogen du hade samlat på dig. För att inte tala om det du hade på lager i sommarstället på landet. Din BOL som du så stolt hade arrangerat och förberett ...och du hade en plan ...du hade allt. Du var trygg. Du kände dofterna från buskarna du gick förbi, dofterna från vattnet, det guppande ljudet från de förtöjda båtarna och måsarnas skri.

Du väcks ur dina tankar av en råtta som rasslande springer på andra sidan av brasan som nu håller på att fallna. Du förbannar den för att den väckte dig ur dina tankar om sommarvärmen, om glassen, om den lyckliga tiden. Du slänger på sista plankbiten på glöden, tittar mot råttan som nu tittar mot dig. Du ser råttans ögon gnistra till där inne i mörkret, av eldens sken. Du möter råttans blick och tänker;
Den råttan är en överlevare av rang, en riktig överlevare. Det verkar som om råttan förstod vad du tänkte. Din inre röst säger dig; -Råttan är en överlevare. Jag är en överlevare ...jag är också en råtta ...en ensam råtta

Det som hände någon månad efter den där soliga sommardagen 2019 är bara diffusa och osammanhängande minnen.
Kraftnätet som låg nere. Den förtroendegivande radiorösten som lovade att elen skulle vara i drift igen kommande vecka. Du slutade gå till jobbet redan efter 4 dygn. Radiorösten tystnade efter någon vecka. Upploppen som eskalerade. Du höll dig inomhus, tyst, smygande. Du tog försiktigt och ljudlöst mat från ditt förråd, nästan som om du var rädd att grannarna skulle höra att du tuggade. Den enda gången du rörde dig utomhus var för att tömma skithinken och hämta vatten. Du kunde känna dina grannars blickar då de betraktade dina dunkar. Du förstod, de förstod. Du förstod att de förstod att du hade mer än de. Du kände dig orolig till mods. Du kommer ihåg den där natten då du vaknade av skrik slammer och skottlossning. Du satte snabbt på dig kläderna och tog din färdigpackade ryggsäck och hoppade ut genom fönstret. Det tog längre tid än du planerat att ta dig till ditt sommarställe, till din BOL, till din trygghet. När du väl var framme så var allt plundrat, precis ALLT. Fotogen, gasol, elverket, all mat, alla verktyg i verktygsboden, fiskenäten och båten. Det var precis som om de förstod vem du var och vad du hade planerat för, då man hade brutit upp väggarna och golvet ända ner till trossbotten. Alla fönster var borta, dörren var borta, allt var borta och huset var obeboligt. Du vände om till baka till stan. Du gick till ditt hus, in till din lägenhet som nu beboddes av några andra. De skrek åt dig på ett språk du inte förstod. Du såg förödelsen och gav dig av. Ensam.

Du drar filten tajtare runt kroppen och kryper ihop på det kalla betonggolvet. Det som är kvar av elden är bara lite glöd som pyr. Röken sticker dig i ögonen som tåras. Det är inte bara röken som får dina ögon att tåras. Råttan är borta. Du är ensam.

Kanske man skulle skippa det här med preppingen och börja leva i nuet i stället, för att sedan dö snabbt när katastrofen väl är över oss?

[Tank]

Hehe
Bra skrivet Charlie

Var och en till sin läst
Låt dom göra som dom vill.
Ingen idé att predika för döva. Lite som att få andra att tycka att dansa bugg är världens roligaste, när de tycker att glo på GoT is the Shit.

Så jag fortsätter att skaffa mer och bättre grejor, och dom gör... det dom vill...

//Tank

[Skymning]

Kanske man skulle skippa det här med preppingen och börja leva i nuet i stället, för att sedan dö snabbt när katastrofen väl är över oss?

Finns nog inga garantier att du dör snabbt i en katastrof, kan vara en lång utdragen död.

[Daltorpet]

Kanske man skulle skippa det här med preppingen och börja leva i nuet i stället, för att sedan dö snabbt när katastrofen väl är över oss?

Finns nog inga garantier att du dör snabbt i en katastrof, kan vara en lång utdragen död.

Jag tänker att det helt klart är en del av iaf min prepping att kunna ta mig själv av daga om det blir för jobbigt. Jag preppar för att kunna leva så som jag redan gör efter den stora katastrofen och kan jag inte det då är det inte värt. Jag tror också att blir det inte en direkt massdöd av någon anledning så kommer människor som inte preppat få det mycket tyngre än de som preppat även om ingen egentligen dör under "smällen" (följskador, biverkningar och förändringar i samhället och miljön kan ju så klart döda ändå)

Jag menar så här: Ingen dör ju egentligen av att elen slutar fungera förutom de som befinner sig i hissar, väldigt sjuka på sjukhus osv utan det är ju det som följer på det.
Likaså vid en extrem ekonomisk crash så är det nog mest följden som slår ut människorna.