Bilda familj, eller inte?

[Dancecommander]

Eftersom jag blev utloggad när jag skrivit ett svar, så struntar jag helt enkelt i en fyndig replik och skriver kortfattat detta:
- Det går utmärkt att ha en filosofisk och biologisk ståndpunkt utan att inkludera tusentals olika ”men jag då”-argument.
- Jag tror att du skrev din replik eftersom du kände dig kränkt av en inbillad udd som riktats mot dig. Det riktades ingen udd, således uppmanar jag inte till ett självskadebeteende bland de barnlösa.

Det var mer att jag tyckte du lät så nedlåtande som formulerade dig som att livet inte har någon mening utan barn.
Livet är lååååångt ifrån meningslöst även utan barn.
Nedlåtande attityd fick jag nog av från essbe som säkert alla minns.

Det var inte min avsikt att vara nedlåtande. Jag vet inte vem essbe är, eller vad denne skrivit.
Om du är barnlös så förstår jag att du inte upplever att ditt liv är meningslöst.

[prepparen]

Jag och min partner lever ett rikt liv, fast utan barn. Vi reser mycket, och lever en del av året på en segelbåt, dessutom behöver vi inte arbeta full tid, vilket ger oss mer tid för varandra. Mycket av detta hade varit svårt, eller nästan omöjligt att göra med barn.

Vi har flera grannar som har skaffat barn, men deras livsstil är inte något som direkt lockar oss. Dom upplever säkert glädje av sina barn, men för en som betraktar situationen utifrån så syns framförallt konflikterna, stressen och bristen på sömn. Barnen bråkar med varandra, och föräldrarna. Men värst är nog bråken mellan föräldrarna, kärleken är borta. Bristen på sömn och stressen av att behöva ta hand om ett antal barn har helt enkelt drivit föräldrarna till något jag inte riktigt vill bli själv.

Våra vänner som har familj har aldrig möjlighet att följa med på några av våra utflykter, vi kan själva ofta ta ledigt från jobbet några dagar för att åka utomlands, eller ta båten på en tur. Jag får en klaustrofobisk känsla av att se barnfamiljerna och hur dom stressar i vardagen för att få ihop fotbollsträning med skolarbete och att samtidigt kunna köpa det nya playstationspelet till barnen.

Idag är det dessutom väldigt vanligt med diagnoser, flera av våra bekanta har fått barn som har dessa. Det ställer helt andra krav på föräldrarskapet, som jag tror dom flesta är helt oförberedda på. Även om det finns stödinsatser att få i skola och av socialen, så ser man hur ont det gör i föräldrarna när dom förstår att barnen kanske inte har dom möjligheter att lyckas i livet, som dom själva hade önskat att dom skulle ha. Förr i tiden var det nog enklare, vissa barn hade "spring i benen" helt enkelt, idag ska det utredas fram och tillbaka på BUP.

Vad händer om man skaffar barn, men verkligen inte tycker om barn, och hade valt bort barn om det hade varit möjligt? Blir det verkligen bra?

Kan man bli en bra förälder om man inte tycker om barn, och inte vill ha några?

[Marie]

Det var inte min avsikt att vara nedlåtande. Jag vet inte vem essbe är, eller vad denne skrivit.
Om du är barnlös så förstår jag att du inte upplever att ditt liv är meningslöst.

Om jag är barnlös, joo det framgick i mitt första inlägg här i tråden.. Helt egenvalt.. Men jag låter dig läsa det inlägget istället för att skriva om allt.
Mitt liv är så långt ifrån meningslöst man kan komma. Jag har gjort massor saker för andra, släkt och vänner.. ideella saker för att bara vara snäll och jag har haft vääääldigt roligt i mitt liv. Jag har hunnit prova på nästan allt jag kommit varit nyfiken på att testa på och mer saker kommer jag komma på och förhoppningsvis hinna uppfylla dem oxå.
Jag hoppas du får chansen att göra allt du vill och drömmer om här i livet, även att du har familj. För man ska aldrig hamna på ålderdomshemmet o sitta där och ångra allt man inte passade på att göra medans man kunde.

[Dancecommander]

Den här tråden känns mer som en tråd för att barnlösa ska må bra.
Det pågår ett krig mot Västerlandets folk, där barnlöshet är det som premieras i medier. Ha tid och pengar för konsumtion istället!
Okej, jag förstår att ni som inte vill ha barn inte vill eller kan få barn, visst, men varför söker ni bekräftelse på det? Att teoretisera hur svårt det kan bli när man får ett barn med diagnos, jag menar, kom igen. Om du som förälder inte kan hantera ditt barn, älska ditt barn, då tror jag inte att frystorkat och konserver kommer hålla dig vid liv länge vid shtf.
Utan avkomma dör blodslinjen, om ni prioriterar en segeltur framför det så är det helt okej för mig, för jag skiter i era livsval.

[Omnivore]

Vad händer om man skaffar barn, men verkligen inte tycker om barn, och hade valt bort barn om det hade varit möjligt? Blir det verkligen bra?
Kan man bli en bra förälder om man inte tycker om barn, och inte vill ha några?

Det här är ganska viktigt och jag är glad att Prepparen tog upp det. Det är inte omöjligt att folk som inte tycker om barn kan bli hyggligt bra föräldrar ändå men många blir inte det. Jag är själv en av dem som avskyr barn. Har gjort så sedan jag var barn själv. Kommer det in en skolklass på bussen flyr jag i panik. Öronproppar finns alltid i handväskan och om jag går in på en restaurang och ser att ungar springer omkring eller sitter vi ett bord och skriker så går jag därifrån. Det har hänt flera gånger att jag betalat oäten mat, rest mig och flytt fältet. Jag undviker tillställningar där jag vet att barn finns med och jag har aldrig träffat mina barnbarn som iofs bor i en annan del av landet. *andas ut*

Så varför skaffade jag då barn själv? Det skedde efter enormt mycket tjat. När jag försökte värja mig med att jag inte tyckte om barn och skulle bli en dålig mor kom hela vargflockande ylande: Jamen det är klart att du skall ha baaarn! Du kommer att bli en jättebra mor! Testa med ett så får du se! Ingen sade någonting om vad jag skulle göra om testet inte föll väl ut. Vad göra? Lämna till reklamationsavdelningen? Var? Så jag blev motvilligt mor till ett oälskat barn. Stor skada (inte fysisk) tillfogades en liten försvarslös person. Skilsmässan kom innan tvåårsdagen och som tur var fick han snabbt en underbar styvmor. All heder åt henne.

Slutligen till trådstartaren: tycker du om barn, att vara i närheten av barn och längtar efter dem så skaffa barn så snabbt du kan om din partner är med på det men tvinga inte någon. Jag lider med de som förtvivlat försöker månad efter månad och gläds med dem när det lilla knytet äntligen ligger i famnen.

Barn är inget man skaffar bara för att. De är inga accessoarer. De är inte en förlängning av det egna jaget, ens blodslinje eller annat klantänk. De är pilar du skjuter ut i mörkret och de har sina egna tankar, drömmar och sina egna liv. Du föder och uppfostrar dem men äger dem aldrig. Kanske vill de följa dina fotspår, kanske vill de inte det. Det är deras beslut. Du kan leda dem, råda dem och ge dem de förutsättningar de behöver för att klara sina vuxna liv men när de är vuxna så är de vuxna och skall respekteras som sådana. Jag har sett fler föräldrar som regerar sina barn ända till gravens rand än jag kan räkna.

Vill du ha barn så önskar jag dig all lycka och vill du inte så önskar jag dig också all lycka. To each his own, ok.

[xsive]

Kan man bli en bra förälder om man inte tycker om barn, och inte vill ha några?

Kort svar: Nej

Nu har ju tråden ändrats helt från den första frågeställningen där det mer gällde om man skulle skaffa barn om man har en mörk framtidssyn
och oroar sig över framtida kostnader.

[somvanligt]

Bra att ni känner efter och att ni tar en seriös diskussion.

Mina tankar:

Folk skaffade barn redan på stenåldern då man fick föda i en grotta och dödligheten var otroligt mycket högre än idag. Chansen att överleva och få en rimlig framtid som barn idag är mycket större idag än på stenåldern, är iaf min bedömning. Men så är jag en light-prepper också
Vidare så tänker jag att det måste finnas många andra, mer sannolika anledningar att inte skaffa barn än SHTF och TEOTWANKI, tänker jag i så fall. Barnen kan bli svårt sjuka eller dödade i trafiken till exempel. Är det också en rimlig anledning att avstå?

Tänk såhär, att det finns fyra utfall i den här frågan: Ni kan välja eller inte välja att försöka skaffa barn, och världen som vi känner den kommer eller kommer inte att gå åt helvete. Alternativen är som följer:

1. Ni skaffar barn och världen går inte åt helvete.

2. Ni skaffar INTE barn i tron att världen ska gå under men det gör den inte. Viktigt att fundera på vad det här skulle kunna innebära för er.

3. Ni skaffar barn och världen går åt helvete. Kärvt läge, men beroende på ålder kan ju barn vara värdefulla, hjälpa till med hemmasysslor etc. Som på stenåldern typ.

4. Ni skaffar INTE barn och världen går åt helvete. Ni slipper mätta en eller ett par extra munnar, tillvaron kan tänkas bli lättare, speciellt innan världen har svängt in i ett nytt normalläge.

Sen finns det förstås en stor gråzon i vad man tycker är en bra framtid för sina barn och var man drar gränsen för att världen gått åt helvete. Men om man är osäker är det ibland upplysande att titta på extremlägena i utfallsrummet.

Den här tråden känns mer som en tråd för att barnlösa ska må bra.
Det pågår ett krig mot Västerlandets folk, där barnlöshet är det som premieras i medier. Ha tid och pengar för konsumtion istället!
Okej, jag förstår att ni som inte vill ha barn inte vill eller kan få barn, visst, men varför söker ni bekräftelse på det? Att teoretisera hur svårt det kan bli när man får ett barn med diagnos, jag menar, kom igen. Om du som förälder inte kan hantera ditt barn, älska ditt barn, då tror jag inte att frystorkat och konserver kommer hålla dig vid liv länge vid shtf.
Utan avkomma dör blodslinjen, om ni prioriterar en segeltur framför det så är det helt okej för mig, för jag skiter i era livsval.

Funderade på om jag skulle skriva nåt långt men dessa båda inlägg speglar min ståndpunkt i frågan också.

[somvanligt]

Barn är inget man skaffar bara för att. De är inga accessoarer. De är inte en förlängning av det egna jaget, ens blodslinje eller annat klantänk. De är pilar du skjuter ut i mörkret och de har sina egna tankar, drömmar och sina egna liv. Du föder och uppfostrar dem men äger dem aldrig. Kanske vill de följa dina fotspår, kanske vill de inte det. Det är deras beslut. Du kan leda dem, råda dem och ge dem de förutsättningar de behöver för att klara sina vuxna liv men när de är vuxna så är de vuxna och skall respekteras som sådana. Jag har sett fler föräldrar som regerar sina barn ända till gravens rand än jag kan räkna.

Detta håller jag också med om även om jag menar att familjebanden (”klanen”) är viktiga. Ens barn är en förlängning av mig om än inte av mitt jag. Banden stärks just för att man låter sina barn ha sin frihet under ansvar.
Dock skulle jag aldrig adoptera om jag fick välja helt själv. Detta för att blodsbandskomponenten är så viktig. Fostra barn enbart för sakens skull, för att jag älskar barn, är inte aktuellt. Jag älskar mitt/mina barn, inte alla andras som skriker på en buss.

[Dancecommander]

Vad händer om man skaffar barn, men verkligen inte tycker om barn, och hade valt bort barn om det hade varit möjligt? Blir det verkligen bra?
Kan man bli en bra förälder om man inte tycker om barn, och inte vill ha några?

Det här är ganska viktigt och jag är glad att Prepparen tog upp det. Det är inte omöjligt att folk som inte tycker om barn kan bli hyggligt bra föräldrar ändå men många blir inte det. Jag är själv en av dem som avskyr barn. Har gjort så sedan jag var barn själv. Kommer det in en skolklass på bussen flyr jag i panik. Öronproppar finns alltid i handväskan och om jag går in på en restaurang och ser att ungar springer omkring eller sitter vi ett bord och skriker så går jag därifrån. Det har hänt flera gånger att jag betalat oäten mat, rest mig och flytt fältet. Jag undviker tillställningar där jag vet att barn finns med och jag har aldrig träffat mina barnbarn som iofs bor i en annan del av landet. *andas ut*

Så varför skaffade jag då barn själv? Det skedde efter enormt mycket tjat. När jag försökte värja mig med att jag inte tyckte om barn och skulle bli en dålig mor kom hela vargflockande ylande: Jamen det är klart att du skall ha baaarn! Du kommer att bli en jättebra mor! Testa med ett så får du se! Ingen sade någonting om vad jag skulle göra om testet inte föll väl ut. Vad göra? Lämna till reklamationsavdelningen? Var? Så jag blev motvilligt mor till ett oälskat barn. Stor skada (inte fysisk) tillfogades en liten försvarslös person. Skilsmässan kom innan tvåårsdagen och som tur var fick han snabbt en underbar styvmor. All heder åt henne.

Slutligen till trådstartaren: tycker du om barn, att vara i närheten av barn och längtar efter dem så skaffa barn så snabbt du kan om din partner är med på det men tvinga inte någon. Jag lider med de som förtvivlat försöker månad efter månad och gläds med dem när det lilla knytet äntligen ligger i famnen.

Barn är inget man skaffar bara för att. De är inga accessoarer. De är inte en förlängning av det egna jaget, ens blodslinje eller annat klantänk. De är pilar du skjuter ut i mörkret och de har sina egna tankar, drömmar och sina egna liv. Du föder och uppfostrar dem men äger dem aldrig. Kanske vill de följa dina fotspår, kanske vill de inte det. Det är deras beslut. Du kan leda dem, råda dem och ge dem de förutsättningar de behöver för att klara sina vuxna liv men när de är vuxna så är de vuxna och skall respekteras som sådana. Jag har sett fler föräldrar som regerar sina barn ända till gravens rand än jag kan räkna.

Vill du ha barn så önskar jag dig all lycka och vill du inte så önskar jag dig också all lycka. To each his own, ok.

Jo, barn är precis det, en blodslinje. En man och en kvinna får ett barn, generna förs vidare. Vad har ”klantänk” med det att göra? P

[maskros]

Barn är inget man skaffar bara för att. De är inga accessoarer. De är inte en förlängning av det egna jaget, ens blodslinje eller annat klantänk. De är pilar du skjuter ut i mörkret och de har sina egna tankar, drömmar och sina egna liv. Du föder och uppfostrar dem men äger dem aldrig. Kanske vill de följa dina fotspår, kanske vill de inte det. Det är deras beslut. Du kan leda dem, råda dem och ge dem de förutsättningar de behöver för att klara sina vuxna liv men när de är vuxna så är de vuxna och skall respekteras som sådana.

Förutom det med förlängningen av det egna jaget och blodslinjen håller jag med och tycker det var väldigt klokt.